Till startsida
Göteborgs universitet
Webbkarta
Till innehåll Läs mer om hur kakor används på gu.se

Utvecklingsneurologiska funktionsnedsättningar associerade med barnmisshandel (ESSENCE)

 

Denna upplaga av Forskarhörnan ägnas en nyligen publicerad artikel om kopplingen mellan barnmisshandel (fysisk/sexuell/psykologisk, även försummelse) och utvecklingsneurologiska funktionsnedsättningar. Vi samtalade med artikelns huvudförfattare Lisa Dinkler om studien som legat till grund för artikeln, vad som föranledde denna och vad studien kom fram till. Lisa Dinkler är psykolog och heltidsdoktorand på GNC. I sitt doktorandprojekt undersöker Lisa med hjälp av tre longitudinella kohorter ätstörningars utveckling och förlopp liksom ätstörningars koppling till ADHD och autismspektrumtillstånd (AST).

Du och dina kollegor publicerade nyligen en artikel som fokuserade på kopplingar mellan barnmisshandel och utvecklingsneurologiska funktionsnedsättningar. Skulle ni kunna ge oss lite bakgrund till den här studien? Hur blev studien till och vad var ni intresserade av? Vilken tidigare forskning finns inom detta område?

  • Till att börja med blev mina kollegor intresserade av detta då de i såväl klinisk verksamhet som forskning slagits av antalet utvecklingsneurologiska eller psykiatriska problem som vissa misshandlade barn har. Mina kollegor har mött barn som haft så många som sex eller sju samexisterande diagnoser, vilket bara inte verkade möjligt, och vi ville veta om detta faktiskt är hur verkligheten ser ut eller om detta istället bara var ett undantag från regeln. Misshandel under barndomen har bevisats vara starkt kopplat till psykatriska funktionsnedsättningar hos både barn och vuxna, men det var ännu outforskat huruvida det även är högre sannolikhet för misshandlade barn att ha många utvecklingsneurologiska funktionsnedsättningar jämfört med icke-misshandlade barn. Därför bestämde vi oss för att undersöka detta på befolkningsnivå.

 

  • Det är en vanlig uppfattning bland kliniskt verksamma läkare att misshandel orsakar de utvecklingsrelaterade eller psykiatriska problem som de misshandlade individerna lider av. Vi visste dock att utvecklingsneurologiska funktionsnedsättningar som ADHD och AST är starkt ärftliga, så vi undrade om genetiska faktorer kanske låg bakom eventuella kopplingar. Frågan om huruvida misshandel skulle kunna orsaka utvecklingsneurologiska funktionsnedsättningar hade inte riktigt utretts i ett populationsrepresentativt urval. Vårt mål var att fastställa huruvida misshandlade barn har ett förhöjt antal utvecklingsneurologiska funktionsnedsättningar, och om så skulle visa sig vara fallet, huruvida barnmisshandel kan orsaka denna ökade "belastning" av utvecklingsneurologiska funktionsnedsättningar.

 

Hur gick ni till väga för att studera detta?

  • För att undersöka dessa frågor använde vi ett urval från Barn- och Ungdomsstudien i Sverige (CATSS), en rikstäckande, pågående födelsekohort-studie med målet att inkludera alla tvillingar födda i Sverige sedan den 1 juli 1992. Föräldrarna till alla 9-åriga tvillingar kontaktas och bjuds in att delta i en telefonintervju. I denna intervju frågas föräldrarna huruvida deras barn någonsin har genomgått känslomässig misshandel/vanvård, fysisk vanvård, fysisk misshandel och/eller sexuell misshandel. Intervjun innehåller även A-TAC-formuläret (för Autism-Tics, ADHD och andra samsjukligheter), ett välbelagt verktyg med mycket goda psykometriska egenskaper för screening av utvecklingsneurologiska funktionsnedsätningar. I vår studie tittade vi på kopplingen mellan barnmisshandel och fyra utvecklingsneurologiska funktionsnedsättningar – ADHD, AST, inlärningsproblem och tics-tillstånd – hos ca 8 200 nioåringar.

 

Vad är fördelarna med tvillingstudier?

  • Vi var huvudsakligen intresserade av belastningen som utvecklingsneurologiska funktionsnedsättningar medför, alltså antalet utvecklingsneurologiska funktionsnedsättningar av de fyra möjliga som vi inkluderade i studien. För att utreda huruvida barnmisshandel kunde orsaka en ökad belastning av utvecklingsneurologiska funktionsnedsättningar använde vi tvillingkontrollmetoden. Denna metod är utformad för att utreda orsakseffekter i observationsbaserad forskning, så den kan alltså säga oss huruvida en koppling är konsekvent med en viss orsakseffekt, eller om den istället kan förklaras bättre av familjefaktorer, såsom genetiska faktorer och gemensamma miljöfaktorer (t.ex. föräldrarnas socioekonomiska status och utbildningsnivå). Vi vet att enäggstvillingar delar varandras genetiska uppsättning till 100% och de är även matchade för gemensamma miljöfaktorer, eftersom de har uppfostrats i samma familj. Detta innebär att genom att titta på enäggstvillingpar kan vi undersöka den orsakseffekt som en slumpmässig faktor ej delad av tvillingarna har på vilket utfall som helst medan vi kontrollerar för familjefaktorerna i sammanhanget. Alltså, om vi tar två enäggstvillingpar som ej överensstämmer i fråga om barnmisshandel, dvs att en tvilling har misshandlats medan den andra inte har det, kan vi se om barnmisshandel har en förhöjande effekt på antalet utvecklingsneurologiska funktionsnedsättningar hos den misshandlade tvillingen, medan vi kontrollerar för de genetiska och miljörelaterade faktorer som delas inom tvillingparen. Om det exempelvis är så att den misshandlade och ej misshandlade tvillingen i ett givet par delar liknande antal utvecklingsneurologiska funktionsnedsättningar, är det mycket troligt att misshandeln inte har orsakat belastningen av utvecklingsneurologiska funktionsnedsättningar.


Hur skulle ni sammanfatta resultaten av er studie?

  • Gällande vår första fråga fann vi det vi väntade oss: misshandlade barn hade ett ökat antal utvecklingsneurologiska funktionsnedsättningar jämfört med barn som inte hade misshandlats. Misshandlade barn hade rentav sex gånger högre sannolikhet, jämfört med deras ej misshandlade jämnåriga, att ha tre eller fler utvecklingsneurologiska problem. Med andra ord har misshandlade barn en större belastning att hantera på båda fronter – misshandeln å ena sidan och de utvecklingsneurologiska funktionsnedsättningarna å andra sidan.

 

  • I tvillingkontrollstudien fann vi att enäggstvillingar som ej överensstämde sett till barnmisshandel – alltså där en tvilling har misshandlats och den andra inte – inte uppvisade några betydande skillnader i fråga om antal utvecklingsneurologiska funktionsnedsättningar. Kopplingen mellan barnmisshandel och ökad belastning av utvecklingsneurologiska funktionsnedsättningar försvann alltså när vi vägde in genetiska och delade miljöfaktorer. Detta är i sin tur inte konsekvent med hypotesen att barnmisshandeln orsakade den ökade belastningen av utvecklingsneurologiska funktionsnedsättningar hos misshandlade barn. Istället verkar större delen av kopplingen mellan barnmisshandel och belastning av utvecklingsneurologiska funktionsnedsättningar bero på gemensamma genetiska effekter, alltså en så kallad genetisk förväxlingsfaktor i sammanhanget.

 

  •  Till sist tittade vi även på individuella diagnoser och ville då veta huruvida barnmisshandel ändå kunde få ett misshandlat barn att ha fler symptom av en specifik utvecklingsneurologisk funktionsnedsättning då man även kontrollerat för familjeeffekter. Vi tittade då återigen på enäggstvillingar som ej överensstämde rörande barnmisshandel. Vi fann att de misshandlade tvillingarna i dessa par hade något högre antal ADHD- och AST-symptom än de icke-misshandlade tvillingarna. Med detta resultat kan vi inte utesluta att barnmisshandel eventuellt orsakar en ökning av ADHD- och AST-symptom. Dock har vi bara tillgång till ett tvärsnittsurval och ingen tillförlitlig information rörande när barnmisshandeln respektive de utvecklingsneurologiska funktionsnedsättningarna debuterade, och kan därför ej fastställa kausalitetsriktningen i kopplingen mellan barnmisshandel och antalet utvecklingsneurologiska symptom; därmed kan ingenting säkert sägas om eventuella orsakseffekter. Resultaten kan således antingen indikera att barnmisshandeln medförde ökningen av ADHD- och AST-symptom, eller att barn med fler ADHD- och AST-symptom mer sannolikt blev misshandlade.

 

  •  Sammanfattningsvis kan vi dra slutsatsen att barnmisshandel inte medför en ökad förekomst av utvecklingsneurologiska funktionsnedsättningar, samtidigt som det huvudsakligen är genetiska faktorer som ligger bakom denna koppling. Vi kan dock ej utesluta att barnmisshandel eventuellt medför en ökning av symptom bland dessa utvecklingsneurologiska funktionsnedsättningar. Det är sannolikt att denna ökning av symptom sker antingen över eller under tröskeln för att faktiskt diagnostiseras med en viss utvecklingsneurologisk funktionsnedsättning, och att detta därför inte påverkar förekomsten av utvecklingsneurologiska funktionsnedsättningar (d.v.s. antalet utvecklingsneurologiska funktionsnedsättningar).

 

Vilka kliniska implikationer har er studie?

  • De kliniska implikationerna av dessa resultat är ganska långtgående. Enligt vår kliniska erfarenhet är det mindre sannolikt att misshandlade barn blir bedömda med avseende på utvecklingsneurologiska funktionsnedsättningar eftersom vi vanligen antar att deras beteendeproblem kan förklaras av just det förhållande att de misshandlats. Det som denna studie säger oss är att ALLA barn som misshandlats måste genomgå detaljerad bedömning med avseende på utvecklingsneurologiska funktionsnedsättningar, då de löper mycket högre risk att ha någon av dessa funktionsnedsättningar, och därtill mycket högre risk att ha särskilt komplex problembild (alltså flera utvecklingsneurologiska funktionsnedsättningar).

 

  •  I och med att kopplingen mellan barnmisshandel och utvecklingsneurologiska funktionsnedsättningar går åt båda håll måste vi också inse att om barn presenterar med flera utvecklingsneurologiska funktionsnedsättningar, är det möjligt att de löper hög risk att misshandlas – så vi måste hålla utkik efter detta också.

 

  • Den tredje viktiga implikationen är att denna studie också borde få oss att tänka om rörande det vi kallar för ”traumarelaterade funktionsnedsättningar” – även bland vuxna – eftersom många av dessa vuxna i själva verket skulle kunna ha utvecklingsneurologiska funktionsnedsättningar som AST och ADHD. Vi som arbetar kliniskt måste börja distansera oss från uppfattningen att misshandel kan förklara alla problem som ett barn eller en vuxen individ kan ha.

 

Vilka forskningsimplikationer har era resultat?

  •  Som vi nämnde förut hade vi inte tillräcklig information i våra data för att undersöka den kronologiska följden i när barnmisshandeln respektive symptomen på utvecklingsneurologiska funktionsnedsättningar debuterade. Därför kunde vi inte avgöra kausalitetsriktningen i kopplingen mellan barnmisshandel och ökade utvecklingsneurologiska symptom som vi fann bland enäggstvillingar. Prospektiva tvillingstudier som påbörjats prenatalt eller under mycket tidiga barndomsår skulle krävas för att förtydliga den kronologiska följden i när barnmisshandeln respektive symptomen på utvecklingsneurologiska funktionsnedsättningar debuterade, och på så sätt få rätsida på orsakseffekter. Ytterligare studier skulle också kunna hjälpa oss att uppskatta vilken vikt genetiska effekter har på kopplingen mellan barnmisshandel och utvecklingsneurologiska funktionsnedsättningar, genom att tillämpa traditionell kvantitativ tvillingmodellering. Det skulle därtill även vara intressant att titta närmare på könsskillnader med tyngre datauppsättningar; vi fann exempelvis att barnmisshandel medförde ökade ADHD-symptom bland pojkar, men inte bland flickor.

 

Sist men inte minst skrev du din masteruppsats på kopplingen mellan barnmisshandel med antisocial personlighetsstörning och psykopati bland ungdomsförbrytare. Kan du berätta lite för oss om den studien och dess resultat?

  • Det huvudsakliga målet för den studien var att kartlägga erfarenheter av fysisk och emotionell misshandel under barndomen bland vålds- och sexualförbrytare. Vidare ville vi även undersöka skillnader i förekomst och grad av misshandel under barndomen mellan grupper av fängelseinterner som klassificerats utifrån om antisocial personlighetsstörning (ASPD) och psykopati förelåg eller ej.

 

  • Vi använde en nationellt representativ kohort bestående av 270 manliga fångar mellan 18 och 25 års ålder som hade fällts för vålds- eller sexualbrott. Internerna fick frågor rörande sina erfarenheter av fysisk och emotionell misshandel under barndomen i en semistrukturerad klinisk intervju och genom CTQ (Childhood Trauma Questionnaire, ”Barndomstrauma-formuläret”). Psykopati mättes med PCL-R (Psychopathy Checklist-Revised, ”Den reviderade checklistan för psykopati”) och eventuell förekomst av ASPD bedömdes av intervjuaren.

 

  • Vi fann att erfarenheter av misshandel under barndomen var mycket vanliga inom denna population av vålds- och sexualförbrytare: 73% uppgav att misshandel ägt rum genom minst ett av mätverktygen (intervju eller CTQ). I det enskilda intervjumötet uppgav interner med ASPD erfarenheter av misshandel under barndomen betydligt oftare (54%) än interner utan ASPD (37%). Dock uppgav interner med ASPD och psykopati inte misshandel under barndomen i högre utsträckning än interner med ASPD utan psykopati. CTQ-resultaten hade inte heller någon betydande koppling till ASPD-diagnos eller psykopati (PCL-R-resultat). Det fanns heller inte några skillnader i intensitetsgraden av genomlevd emotionell och fysisk misshandel mellan interngrupperna utifrån mätningar med de dimensionella CTQ-skalorna.

 

  • Vi vet att förbrytare med ASPD uppvisar mer ihållande och våldsamt kriminellt beteende än förbrytare utan denna personlighetsstörning. Våra resultat indikerar att misshandel under barndomen kan leda till ett mer etablerat mönster av antisociala beteenden. Genom att bemöta erfarenheter av misshandel och därtill förhindra (ytterligare) misshandel under barndomen kan vi eventuellt öka effektiviteten i åtgärdsprogram inriktade på tidigt förebyggande för antisociala barn och hämma utvecklingen av kriminella karriärer. När vi jämförde interners kliniska intervjusvar med deras CTQ-svar fann vi att överensstämmelsen var låg mellan de två mätverktygen och att falska negativa rapporter förekom i båda sammanhang (alltså att interner uppgav misshandel i en mätsituation, men inte i den andra). Detta säger oss att flera tillvägagångssätt bör tillämpas för att tillförlitligt kunna mäta erfarenheter av misshandel under barndomen bland vålds- och sexualförbrytare. Vidare forskning bör undersöka tillförlitliga sätt att mäta erfarenheter av misshandel under barndomen bland förbrytare.

 

Referens

Dinkler, L., Lundström, S., Gajwani, R., Lichtenstein, P., Gillberg, C, & Minnis, H. (2017). 
Maltreatment-associated neurodevelopmental disorders: a co-twin control analysis. Journal of  Child Psychology and Psychiatry, 58, 691-701.

Foto: Josefin Bergenholtz

Av Nanna Gillberg

 

Sidansvarig: Anna Spyrou|Sidan uppdaterades: 2017-11-07
Dela:

På Göteborgs universitet använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor.  Vad är kakor?