Till startsida
Göteborgs universitet
Webbkarta
Till innehåll Läs mer om hur kakor används på gu.se

Hjärnavbildnings- och ögonrörelsestudier om autism

I denna upplaga av Forskarhörnan har vi träffat Nouchine Hadjikhani, som är läkare och gästprofessor vid GNC. Nouchine har ägnat sig åt hjärnforskning sedan 1993 och innehar för närvarande en docentur vid Harvard Medical School i Boston. I sin forskning använder hon sig av fMRT*, MEG**-teknik och eye-tracking för att studera typiskt utvecklade och avvikande hjärnor. Vi träffade henne för att få veta mer om dessa tekniker och hur de kan bidra till en ökad förståelse av hjärnan hos personer med ASD.

I din forskning använder du dig av fMRT- och MEG-teknik. Vilken typ av studier inom området autism kan man genomföra med hjälp av dessa?

- Det vi både med fMRT och MEG försöker göra, är att studera likheter och skillnader i hur hjärnan uppfattar olika sociala stimuli. Med fMRT kan vi titta på vissa specifika strukturer som är av intresse, t ex det subkortikala systemet. Med MEG får vi tillgång till information som rör tidpunkt såväl som lokalisering för perception i hjärnan. Båda teknikerna kan hjälpa oss att förstå den neurala basen för sociala kognitionssvårigheter vid ASD.

Pareidolia är ett nyckelbegrepp i vissa av dina studier. Kan du förklara detta begrepp?

- Pareidolia beskriver ett fenomen där en bild uppfattas som något annat än det den är, när vissa former ”övertolkas” – såsom att man ser djur i moln, eller det som intresserar mig – att man ser ansikten i objekt.

Hur relaterar detta begrepp till autismforskning?

- Relationen till ASD-forskning är mångsidig – men det relaterar till brister när det gäller ansiktsperception associerade med ASD. En fråga jag för många år sedan ställde var huruvida företeelsen att se ansikten i objekt var en sen kognitiv process eller ett tidigt perceptuellt fenomen. För att pröva detta använde vi oss av MEG och exponerade typiskt utvecklade personer för verkliga ansikten, ansiktsliknande föremål och andra föremål. Det som dessa studier visade oss var att de ansiktsliknande föremålen framkallade en tidig signal, utmärkande för ansiktsbearbetning i fusiforma cortex, vilket innebar att de automatiskt uppfattades som ansikten och att detta inte var en senare tolkning. Det har tvistats kring om normal aktivering i fusiforma gyrus äger rum hos personer med autism och många studier har visat att aktivering i detta område beror på huruvida personen tittar i ögonområdet på verkliga ansikten. Mot denna bakgrund kan användning av ansiktsliknande men icke-sociala stimuli vara ett väldigt intressant sätt att utforska denna del av hjärnan.

- Den andra intressanta frågan som pareidolia berör är förekomsten av konfigurell eller holistisk bearbetning hos personer med ASD. För att stimuli ska uppfattas som ansikten måste de bearbetas som en helhet, med andra ord, inte på ett detaljerat sätt där specifika ansiktsdrag fokuseras. Tidigare forskare har hävdat att personer med autism bearbetar ansikten utifrån detaljer, men denna och annan tidigare forskning från vår grupp när det gäller Thatcher-effekten, pekar mot att holistisk bearbetning (d.v.s. konfigurering) äger rum vid ansiktsbearbetning hos personer med ASD.

Du refererar till forskning kring Thatcher-effekten. Kan du förklara vad Thatcher-effekten innebär?

- Thatcher-effekten beskriver fenomenet att det är mycket svårare att se att en begränsad del av ett ansikte, såsom mun eller ögon, har klippts ut och klistrats in uppochned i ett ansikte när ansiktet är vänt uppochned än när ansiktet visas rättvänt. Begreppet användes för första gången 1980 av P. Thompson med en bild på Margaret Thatcher, därav namnet…

Medan brister när det gäller ansiktsperception liksom nedsatt ansiktsorientering är väldokumenterade hos personer med ASD, är alltså kunskapen om dessa svårigheters natur fortfarande begränsad och föremål för pågående debatt. Enligt det perceptuella synsättet härrör brister när det gäller ansiktsperception hos personer med ASD från att personer med ASD bearbetar ansikten på ett annat sätt än personer utan ASD. Enligt detta synsätt bearbetar typiskt utvecklade individer ansikten holistiskt/som en helhet medan individer med ASD är mer benägna att bearbeta lokala ansiktsdrag/delar av ansiktet snarare än ansiktets fullständiga form. Det perceptuella synsättet har ifrågasatts av forskare som föreslår att ansiktsrelaterade svårigheter hos personer med ASD framförallt kan handla om en ovilja att ha ögonkontakt till följd av att ansiktets ögonregion uppfattas som socialt hotfull. Om det senare synsättet stämmer, kan ansiktsliknande föremål erbjuda ett nytt sätt att studera ansiktsperception hos personer med diagnoser där svårigheter med kommunikation och socialt samspel är utmärkande, såsom vid autism. De kan då potentiellt ge en mer rättvis bild genom att eliminera potentiell bias orsakad av ögonundvikandestrategier hos personer med ASD.

I en nyligen publicerad studie tittade ni på huruvida små barn med ASD hade förmåga att söka sig till och uppfatta ansikten i ansiktsliknande föremål. Kan du berätta lite om denna studie?

- Denna studie genomfördes primärt av Quentin Guillon i Toulouse, genom att använda eye-tracking (ögonrörelsestudier) för små barn med och utan autism. Vi var intresserade av konfigurell bearbetning och också av social orientering hos små barn och detta var ett elegant sätt att testa det på. Den grundläggande idén är att när ett ansikte presenteras uppochned så bearbetar vi det annorlunda än när det presenteras rättvänt, och använder lokal bearbetning. Så vi använde de ansiktsliknande föremålen och presenterade två av dessa samtidigt på den vänstra respektive högra sidan av skärmen, en rättvänd och en uppochnedvänd (den rättvända dök slumpmässigt upp antingen till vänster eller höger). Vi mätte var någonstans de små barnen tittade först och hur lång tid de ägnade respektive stimulus.

Hur såg era resultat ut och vilka implikationer har dessa?

- Vi utgick från hypotesen att om barnen var känsliga för den ansiktsliknande formen hos det rättvända ansiktsliknande föremålet, skulle de titta på den rättvända versionen snarare och längre än den uppochnedvända – medan om de hade detaljerad bearbetning av rättvänd och uppochnedvänd, skulle det inte vara någon skillnad mellan dem. Våra resultat visade att båda grupperna tillbringade mer tid på den rättvända versionen, något som visar att de båda använde konfigurell/holistisk bearbetning.

- Utöver detta observerade vi en skillnad mellan grupperna när det gäller den första fixeringens riktning: barnen i kontrollgruppen gick med större sannolikhet först till det rättvända ansiktsliknande objektet, medan de små barnen med ASD inte gjorde det. Detta tycker vi är mycket intressant eftersom det tyder på en skillnad i ansiktsorienteringen. Att orientera sig mot ansikten är en mycket tidig, medfödd företeelse som upprätthålls av den subkortikala banan. Vi har nu växande bevis från imaging-studier att något kan vara avvikande i denna bana hos personer med ASD, och dessa resultat stödjer tidigare data. Den huvudsakliga hypotes som vi nu arbetar utifrån är att det vid ASD kan finnas en avvikande inställning av den här banan, som kan störa ansiktsorientering. Vi vill studera banans integritet och dess utvecklingsneurologiska aspekt ytterligare och även dess interaktion med uppmärksamhetskontrollerande processer.

I en annan studie projicerade ni bilder på mänskliga ansikten och hundansikten på en datorskärm och mätte huruvida typiskt utvecklade barn och barn med ASD i högre grad tittade mot vänster eller höger öga när de först exponerades för ansiktena. Kan du berätta något om denna studie?

- När vi ser ett ansikte, tenderar vi att först titta på den sida som motsvarar personens högra sida, vilket innebär den vänstra sidan från vårt håll sett. Detta kallas den vänstervisuella preferensen och den beror på att det vänstra visuella fältet är representerat i den högra hemisfären i hjärnan, som är specialiserad på ansiktsperception.

- Det intressanta är att vi upptäckte att när vi visade bilder på mänskliga ansikten, men även hundansikten, så tittade typiskt utvecklade barn i båda fallen i höger öga på ansiktet (i barnets vänstra visuella fält) medan barnen med ASD inte visade någon preferens för vänster eller höger. Och detta är intressant för att det skulle kunna tyda på problem med den högra hemisfärens specialisering när det gäller ansiktsbearbetning vid ASD och kanske en mer allmän störning i hjärnans specialisering för sociala funktioner.

Hur kan dessa kunskaper användas i praktiken?

- Jag tror att detta är ett test som, tillsammans med andra ögonrörelsetester (inklusive frånvaron av visuell preferens att titta åt vänster vid ASD), skulle kunna användas som en biomarkör för ASD.


* fMRT=Funktionell magnetresonanstomografi
** MEG=Magnetoencephalography

Av Nanna Gillberg

Sidansvarig: Anna Spyrou|Sidan uppdaterades: 2016-03-31
Dela:

På Göteborgs universitet använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor.  Vad är kakor?

Denna text är utskriven från följande webbsida:
http://gillbergcentre.gu.se/forskningsomraden/forskarhornan/2016/hjarnavbildnings--och-ogonrorelsestudier-om-autism-mars-2016/
Utskriftsdatum: 2019-10-22