Till startsida
Göteborgs universitet
Webbkarta
Till innehåll Läs mer om hur kakor används på gu.se

Samspelet mellan klinisk verksamhet och forskning

Denna upplaga av Forskarhörnan handlar inte om en specifik studie, avhandling eller artikel. Istället har vi träffat barnpsykiater och docent Carina Gillberg för ett samtal om samspelet mellan klinisk verksamhet och forskning – ett samspel som Carina menar skulle kunna utvecklas ytterligare. Med nästan 40 års erfarenhet av kliniskt arbete och forskning har Carina en gedigen inblick i relationen mellan de två sfärerna. Hon ser ett behov av att mer effektivt tillvarata kunskapen inom respektive område.

 

Att det tar lång tid för forskningsresultat att få genomslag i den kliniska vardagen är ett ofta konstaterat faktum. Enligt Carina gäller även det omvända, d v s att forskningen generellt skulle kunna bli bättre på att tillvarata klinisk kunskap.

- Ofta säger vi ”det vet vi ingenting om” när vi egentligen borde veta, och på klinisk väg faktiskt vet ganska mycket om något. Det har däremot inte systematiskt dokumenterats och publicerats, vilket då översätts till att vi inte vet något om det. Kunskap avfärdas som ”bara” kliniska iakttagelser. Jag menar att vi i högre utsträckning borde inkorporera det som patienter säger och det vi själva kliniskt iakttar i forskningen. Med mer systematisk dokumentation och ett breddat synsätt på vad som är forskning och hur forskning och klinik berikar varandra skulle vi kunna få en rikare kunskap och en kunskap som är ännu mer relevant både ur patienters och deras närståendes perspektiv och ur ett samhällsperspektiv.

Carina betonar vikten av att låta dem som studeras själva komma till tals:

- Ett stort problem med flera studier är att man inte får tillräcklig information om barnets upplevelse av sin situation. Även om många är unga kan de ofta uttrycka sig och i något avseende tala om vad de har problem med, vad de tycker är svårt. Barns och ungas egna bilder av hur de mår bör uppmärksammas mer och ges utrymme i utredningar och även i forskningsstudier. Upplevd livskvalitet från patientens eller forskningssubjektets perspektiv borde uppmärksammas mer. Livskvalitetsbegreppet bör beakta alla aspekter av livet och fokusera på hur svårigheter och insatser påverkar individer i deras vardag. När vi utvärderar insatser tenderar vi att fråga personer i omgivningen om huruvida patientens/forskningssubjektets symptom och svårigheter förbättrats. Vi borde bli bättre på att också fråga personen som är föremål för insatserna om hur hon/han upplevt dessa.

Carina förespråkar en holistisk syn på patienten och menar att denna även bör återspeglas inom forskningen.

- Mitt främsta intresse forskningsmässigt består i att vara en klinisk bedömare av patienten. Detta innebär att jag också intresserar mig för sådant som i mina ögon alltför sällan hamnar i medicinska vetenskapliga publikationer. I dessa tas exempelvis sällan upp sådant som man inte har siffror på eller som inte kan uttryckas med siffror. Allt som hamnar mellan siffrorna tenderar att också hamna utanför i publikationerna, vilket jag anser resulterar i en ofullständig bild. Medicinsk vetenskap är i det avseendet som ett skelett och köttet tenderar man att inte bry sig lika mycket om. Det känns fattigt när man reducerar forskningen till bara en siffra. Jag får en mycket mer nyanserad och riktig bild av rådande verklighet när jag samtalar med patienten eller en förälder – även när utgångspunkten för samtalet är ett formulär – än om patient eller förälder bara fyller i ett formulär. Många studier är formulärbaserade utan interaktion mellan försöksperson och professionella, men det tycker jag i regel inte ger en lika god bild. I ett samtal märker man om någon tvekar och kan ställa uppföljande frågor. Uttalanden kan också förstås bättre om de tolkas i ett sammanhang/som del av en konversation. I ett samtal där en förälder berättar att barnet är på ett visst sätt, deprimerat eller argt t ex, kan det i ett senare skede av samtalet komma fram något som sätter informationen om känsloläget i ett visst ljus, där nedstämdhet eller ilska kanske är en sund reaktion på yttre omständigheter.

En annan aspekt av ett holistiskt synsätt är att se individen utifrån ett livscykelperspektiv, där varje individ har en historia som kan vara relevant. Carina nämner bristen på integrering mellan barn- och ungdomspsykiatri och vuxenpsykiatri som ett problem. Synen på disciplinerna som två helt skilda områden dominerar den kliniska verkligheten och återskapas via läkarutbildningen.

- Under min specialistutbildning ingick ett års vuxenpsykiatri för att bli barn- och ungdomspsykiater. För att bli vuxenpsykiater krävdes däremot ingen barn- och ungdomspsykiatri. Att behandla barn- och ungdomspsykiatri som irrelevant vid bedömning av vuxna patienter pekar på ett smalt synsätt på människan. Det borde vara en självklarhet att man får en ordentlig barn- och ungdomsanamnes på en vuxen patient. Delvis som en effekt av det bristande utbytet mellan barn- och ungdomspsykiatrin och vuxenpsykiatrin är vuxenpsykiatrin inte särskilt väl rustad för att hantera neuropsykiatriska tillstånd och problem. Situationen skulle se annorlunda ut om barn- och ungdomspsykiatrin och vuxenpsykiatrin hade mer av ett utbyte och större kunskap om varandras områden.

Av Nanna Gillberg


 

Sidansvarig: Anna Spyrou|Sidan uppdaterades: 2015-12-01
Dela:

På Göteborgs universitet använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor.  Vad är kakor?