Till startsida
Göteborgs universitet
Webbkarta
Till innehåll Läs mer om hur kakor används på gu.se

Förhållandet mellan serviceanvändning och antal problem hos barn

I denna upplaga av Forskarhörnan pratar vi med Maj-Britt Posserud, läkare
och forskare vid avdelningen för barnpsykiatri vid Haukelands universitetssjukhus i Bergen, Norge. Hennes forskningsområden fokuserar på epidemiologi vid autismspektrumtillstånd och ADHD och risk, motståndskraft och utmaningar som är förknippade med dessa tillstånd. 2008 disputerade Maj-Britt Posserud på en avhandling om epidemiologi vid autismspektrumtillstånd. Denna byggde på data från Barn i Bergen-studien – en norsk longitudinell studie av barns psykiska hälsa. Forskarhörnan inriktar sig den här gången på en av de studier som data från Barn i Bergen resulterat i.

Kan du beskriva lite om bakgrunden till denna studie? Vilken var er frågeställning och hur kom det sig att ni valde just denna?

- Detta var egentligen en ganska enkel idé, där vi ville undersöka om ESSENCE-begreppet också är en realitet utanför ett högt specialiserat center som Gillbergcentrum. Teoretiskt sett kunde man tänka sig att barn med komplex problematik är något som är framträdande på GNC, men inte lika framträdande i mer allmän barnpsykiatri. Som forskare i Barn i Bergen-studien hade vi tillgång till frågeformulär från alla barn som var 7-9 år 2002 i hela Bergen i Norge. På så sätt kunde vi undersöka om ESSENCE-modellen också är en verklighet i ett annat samhälle, ett annat land med andra förutsättningar och i förhållande till allmän barnpsykiatri.

Hur gick ni till väga när det gäller genomförandet av studien?

- Vi hade frågeformulär från föräldrar och lärare på mer än 6000 barn och där hade vi frågat om symptom på många olika områden som ligger inom ESSENCE, såsom uppmärksamhet, vänner, sömn, och inlärningssvårigheter m.m. Vi hade också frågat om barnet refererats till eller varit i kontakt med barnpsykiatri, läkare/sköterska eller skolpsykolog. Om en förälder eller lärare hade fyllt i att barnet hade mer svårigheter på ett område än 95 % av andra barn räknade vi det som att barnet hade ett «problem» på det området. Sedan tittade vi på hur många olika problem barn som var i kontakt med barnpsykiatrin hade jämfört med andra barn. Vi tittade inte på vilka sorts problem de hade i denna studie utan var mest intresserade av mängden problem. Om ESSENCE-tankegången är en realitet också i en vanlig BUP-klinik, då borde barnen där ha många olika problem.

Vilka var era viktigaste resultat?

- Vår hypotes om att barn som refereras till BUP har många problem visade sig stämma; det genomsnittliga antalet problem var faktiskt 6, och mängden problem var starkt relaterad till att man blev hänvisad till BUP. Ju fler problem desto mer sannolikt var det att man var i kontakt med BUP.

Vilka kliniska implikationer har detta?

- Det viktigaste är att vi ser att så fort barnet är i kontakt med någon vårdinstans eller hjälpinstans, om så bara extra hjälp i skolan, så är det vanligaste att man har mer problem än andra barn, på flera olika områden. Barn som har blivit hänvisade till BUP har som regel en omfattande problematik.

Hur relaterar studiens resultat till ESSENCE-begreppet?

- Vi tycker att den illustrerar att ESSENCE-begreppet ser ut att vara en realitet hos de barn där man har sökt hjälp för något. Även om man har sökt hjälp för ett specifikt problem är det vanligaste att barnet också har svårigheter på andra områden.

Ni inkluderade kön som en variabel. Fanns det könsskillnader och i så fall vilka?

- När jag började med studien visste jag att flickor fram tills ungdomen är underrepresenterade i BUP och sedan vänder det. Bland tonåringar och vuxna är det fler kvinnor än män som blir behandlade för psykiska problem. Ett vanligt antagande är att det beror på att tjejer faktiskt har mindre problem än pojkar innan puberteten. Andra studier på GNC, bland annat av Svenny Kopp, talar för att detta inte är hela sanningen. Nästa tanke, och som vi också i viss utsträckning har sett i Norge, kan då vara att skillnaden beror på att man inte ser problemen hos flickor. Speciellt lärarna i Barn i Bergen rapporterade mycket sällan att flickor hade problem, medan det var mindre skillnad på pojkar och flickor i föräldraformulären. Men i denna studie såg vi att till och med efter att man hade tagit hänsyn till det antal problem som föräldrar och lärare faktiskt hade rapporterat, var det hälften så stor chans att en tjej hade kommit i kontakt med BUP. Det var faktiskt lite chockerande att upptäcka!

Vad kan ligga bakom skillnaderna och vilka konsekvenser har de?

- Jag tror att det visar att vi i samhället har en tendens att underskatta flickors problem. Det kan bero på att flickor har andra sorters problem också, men det har vi inte fokuserat på i denna studie eftersom vi bara undersökte antalet problem. Vi vet att det är större sannolikhet att ett barn med beteendeproblem som stör andra runt omkring blir remitterat. Den cyniska slutsatsen är att ett barn som har problem som bara är ett problem för barnet själv inte får hjälp. Den forskning vi har gjort här och andra studier pekar dessvärre på att detta, i alla fall delvis, är sant.

- När det gäller flickor som har problem betyder det i princip, med tanke på att lärare sällan «ser» deras problem, att de är ännu mer beroende av att föräldrarna ser och agerar utifrån det de ser. Och utifrån klinisk erfarenhet vet jag också att när föräldrarna tar kontakt blir de ofta mötta med skepsis från skolan, som inte helt tror på det föräldrarna menar är ett problem som flickan har. Så det skulle inte förvåna mig om det också är många föräldrar som egentligen har tänkt att deras flicka borde ha hjälp, men som efter samtal med lärare blir «lugnade» med att «det går ju bra» eller något liknande.

- Utöver de aspekter som jag redan nämnt visar annan forskning att också beteendestörningar och ADHD-problematik hos flickor mer sällan remitteras, får adekvat diagnos och behandling. Antagligen har vi i samhället könsstereotypier som påverkar oss på alla nivåer så att vi har svårare för att se och hjälpa flickor med typisk pojkproblematik. Antagligen sker också det motsatta; att vi underskattar emotionella problem hos pojkar.

Utifrån ett könsperspektiv, vilka kliniska implikationer har era resultat?

- Vi måste vara mer lyhörda för att flickor kan ha problem, som yttrar sig på annat vis. Vi måste vara tydliga med att även om det finns reella skillnader, finns det antagligen ett mörkertal av flickor som har problem, som inte kommer till BUP, och om de kommer, så kommer de senare. Jag tror att vi genom att uppmärksamma detta kommer att kunna få en förändring. Fortsatt forskning är också viktig för att förstå mekanismerna. Det kan inte denna studie svara på.

Baserat på denna studie, vad är viktigt att tänka på inför framtiden (kliniskt och inom forskning)?

- Man måste alltid ha ett brett perspektiv på barn som söker hjälp och tänka i alla fall enkel screening av ESSENCE-komponenterna: språk, sömn, mat, relationer, humör, motorik etc. ESSENCE är en realitet. De barn som kommer till BUP kan man förutsätta har mer än ett problem, men det gäller faktiskt också barn som är i kontakt med skolpsykolog, där man traditionellt har fokuserat mest på lärandet. Lärande och psykisk hälsa hänger tätt ihop och det måste återspeglas i hur skolpsykologer jobbar. När det gäller flickor tror jag att vi måste få upp ögonen för hur djupgående vår könsbias är så att vi kan börja göra något åt den.

Av Nanna Gillberg

 

Sidansvarig: Anna Spyrou|Sidan uppdaterades: 2015-06-01
Dela:

På Göteborgs universitet använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor.  Vad är kakor?