Till startsida
Göteborgs universitet
Webbkarta
Till innehåll Läs mer om hur kakor används på gu.se

Dyslexi och läs- och skrivsvårigheter

I denna upplaga av Forskarhörnan träffar vi Jakob Åsberg Johnels, lektor i logopedi vid institutionen för neurovetenskap och fysiologi, och kliniskt verksam på enheten för barnneuropsykiatri, Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus. Jakob har gjort sin post doc vid GNC och är delaktig i flera forskningsprojekt där.

Jakob har tillsammans med sex andra forskare under två år varit involverad i arbetet med en rapport från Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) i vilken tester och insatser som används för barn och unga med läs- och skrivsvårigheter utvärderats. Enligt denna rapport saknar de flesta pedagogiska metoder som används i skolan för att hjälpa barn och unga med dyslexi vetenskapligt stöd. Bland de flera hundra studier som utvärderats fanns endast en insats med tydlig vetenskaplig grund. Denna metod kallas phonics och innebär strukturerad träning på kopplingen mellan språkljud och bokstäver. Phonics är dock en förhållandevis ovanlig metod i Sverige. Även när det gällde utredning av misstänkt dyslexi fann SBU en stor variation av tester. Av de hela 52 svenska tester som identifierades hade inget varit föremål för vetenskaplig utvärdering.

Kan du berätta lite om vad SBU-projektet undersökte?

- SBU-projektet består egentligen av flera delar: undersökningen av psykometrisk prestanda hos de vanligaste testerna är en del. Vår avsikt var att först och främst bedöma prestandan hos de svenska instrument som används. När detta sedan visade sig omöjligt eftersom det inte fanns forskning som inriktat sig på denna fråga valde vi att utifrån rekommendationer från en internationell expertgrupp titta specifikt på ett antal tester som används flitigast i den internationella forskningen. En annan del handlar om behandling för dyslexi. Vi tittade även på om det utifrån kartläggning av olika förmågor i förskoleåldern går att förutsäga vilka barn som kommer att utveckla dyslexi när de blir äldre. Det verkar i viss mån kunna gå; svagt utvecklad bokstavskännedom, fonologisk medvetenhet och snabb benämning – så kallad RAN – identifierades som riskfaktorer.

Det finns skäl att tro att dyslexi utgör den lägre delen av den normalfördelning i läs- och skrivfärdigheter som finns i populationen. Att bestämma frekvensen av dyslexi blir därför lite vanskligt, men det brukar rapporteras att ungefär 5-8% av alla svenskar har dyslexi. Det finns idag inga nationella riktlinjer för hur skolorna skall hjälpa elever med denna funktionsnedsättning. SBU-rapporten pekar på att det behövs mer forskning både rörande hur man identifierar dyslexi hos barn och hur man bäst ger barn med dessa svårigheter det stöd de behöver.

En viktig utgångspunkt för att kunna upptäcka läs- och skrivsvårigheter är att det finns konsensus kring de begrepp man använder och därmed en samsyn kring vad det är man letar efter. Finns det någon skillnad mellan begreppen dyslexi och läs- och skrivsvårigheter?

- Det är en väldigt viktig fråga, som jag personligen inte tycker problematiserades tillräckligt i SBU-rapporten. Är det skillnad på dyslexi och lässvårigheter? Vilka ytterligare kriterier ska uppfyllas för att man ska tala om dyslexi, och varför ska man använda dessa i så fall? Det har återigen satts igång en viktig diskussion kring detta i och med en bok som publicerades tidigare i år av två världsledande forskare på fältet, The Dyslexia Debate av Elliott och Grigorenko. Även vår egen forskning är relevant för denna diskussion. Jag leder en studie vars slutresultat inte är publicerade ännu men som handlar om läsning och skrivning hos en relativt stor grupp vuxna med mer genomgripande funktionsnedsättningar, såsom intellektuell funktionsnedsättning och autism, och som har tillgång till daglig verksamhet genom LSS. Vi finner, föga förvånande, att dessa vuxna läser och stavar svagt för sin ålder. Men kan man säga att de har dyslexi? Historiskt sett har svaret per definition varit nej. Ett vanligt sätt att operationalisera denna distinktion har varit den så kallade diskrepansdefinitionen som säger att begreppet dyslexi bara kan bli aktuellt om man har en diskrepans mellan sin generella begåvningsnivå (relativt hög) och sin läsnivå (relativt låg). Denna idé har dock i allt högre utsträckning övergivits i forskning och klinik, främst för att den gör en slumpmässig distinktion mellan svaga läsare, där en subgrupp riskerar att inte få uppmärksamhet och stöd för sina svårigheter, trots att i stort sett all forskning pekar på att båda ”subgrupperna” är behjälpta av samma slags stöd.



Så hur har synen på begreppet ”dyslexi" utvecklats över tid och var står man idag? 



- Idag är det vanligare att tänka sig att ”riktig” dyslexi till skillnad från ”icke-dyslektiska lässvårigheter” är orsakad av en primär brist i det fonologiska systemet, d.v.s. förmågan att känna igen och manipulera med språkljud. Från detta perspektiv skulle många förvänta sig att svaga läsare med andra typer av neuropsykiatriska/utvecklingsneurologiska funktionsnedsättningar – t ex vår grupp vuxna med intellektuella/kognitiva funktionsnedsättningar – inte skulle uppvisa en kärnproblematik i fonologi, utan att dessa personers lässvårigheter snarare är ”sekundära”. Men när vi för första gången verkligen undersöker detta på ett systematiskt sätt finner vi att de svaga läsarna på de dagliga verksamheterna faktiskt uppvisar en klassisk dyslexibild, med underliggande fonologiska svårigheter, som också är oväntat stora om man jämför dem med yngre typiskt utvecklade läsare på samma 
ordläsningsnivå, och som predicerar deras ordavkodning och stavning.

Vilka implikationer har dessa resultat för praktiken?

- Detta är positiva resultat, tycker jag, eftersom de stödjer tanken att vi initialt kan närma oss alla svaga ordläsare och stavare under en term. Sedan är det förstås viktigt att gå till individen för att kartlägga just hans/hennes unika profil.



- Hela idén med att på bräcklig kunskapsgrund dela in lässvårigheter i ”riktig” dyslexi och ”andra lässvårigheter” är högst tvivelaktig. Om vi relaterar det till Christopher Gillbergs begrepp ESSENCE kan vi förvänta oss ”komorbiditet”, eller samtidig förekomst av olika svårigheter, som regel snarare än undantag, delvis p.g.a. att etiologin till olika tillstånd överlappar. Vi vet sedan länge att lässvårigheter har en stark genetisk komponent, som också delvis överlappar med andra svårigheter, bland annat uppmärksamhetssvårigheter och låg kognitiv processhastighet. Samtidigt är det så klart viktigt att uppmärksamma personer med lässvårigheter som har hög intellektuell kapacitet och relativt specifika lässvårigheter, vilka riskerar att missförstås i skolan och hamna i negativa spiraler av uppgivenhet och låga förväntningar på sin skolmässiga förmåga. Det är dock förhastat att anta att den underliggande problematiken i läs- och skrivsvårigheter skulle vara kvalitativt annorlunda beroende på faktorer som begåvning eller förekomst av andra funktionsnedsättningar.

Hur tycker du att man borde hantera dyslexi och läs- och skrivsvårigheter som begrepp för att ge bästa möjligheter till rätt stöd och insatser för alla som behöver det?

- Jag kan tycka att om vi i forskning och på kliniker ska fortsätta att använda termen dyslexi så bör detta göras synonymt med läs- och skrivsvårigheter och potentiellt innefatta alla personer med svårigheter att läsa av enstaka ord och med stavning. Jag träffar alldeles för många svaga läsare som hade mått bra av förståelse och stöd för sina svårigheter, men som enligt någon mer eller mindre slumpmässig distinktion inte klassats som ”riktiga dyslektiker” och därmed inte fått denna extra uppmärksamhet.
 

Av Nanna Gillberg

 



 

Sidansvarig: Anna Spyrou|Sidan uppdaterades: 2014-11-03
Dela:

På Göteborgs universitet använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor.  Vad är kakor?