Till startsida
Göteborgs universitet
Webbkarta
Till innehåll Läs mer om hur kakor används på gu.se

Reaktiv kontaktstörning i en socialt utsatt barnpopulation

Barn som har utsatts för misshandel, övergrepp eller vanvård har som grupp betydligt sämre prognos i fråga om utbildning och yrkesliv jämfört med befolkningen i övrigt. De har sämre relationer och i högre grad icke-fungerande familjeförhållanden och de löper större risk att som vuxna hamna utanför samhället (t.ex. bli hemlösa eller hamna i fängelse). Vanvårdade barn löper dessutom betydligt större risk att utveckla psykiska störningar. Denna upplaga av ”Forskarhörnan” fokuserar på en av dessa störningar: Reaktiv kontakstörning (RAD*).

Vi träffade professor Helen Minnis för att diskutera resultaten av en studie som undersökt förekomsten av RAD i en socialt utsatt barnpopulation. Helen Minnis blev intresserad av RAD när hon 1991/1992 arbetade som läkare vid ett barnhem i Guatemala och observerade att den övervägande majoriteten av barnen där, jämfört med barn som växer upp i en familj, var hämnings- och urskillningslösa i sitt förhållningssätt till vuxna. En minoritet var också aggressiva och/eller oförutsägbara i sin sociala respons.

Jag skulle vilja inleda med att fråga dig vad RAD är. Kan du beskriva hur det yttrar sig?

- RAD är en diagnos som är kopplad till vanvård i den tidiga barndomen. Ett kärnsymptom är oförmåga att skapa och upprätthålla nära sociala relationer. Det finns två olika typer av RAD; en ohämmad och en hämmad typ. Ohämmad reaktiv kontaktstörning yttrar sig i att barnen är överdrivet och urskillningslöst sällskapliga och socialt gränslösa. De promenerar iväg och försvinner utan att se sig om efter föräldrar eller vårdnadshavare och är alltför personliga med främlingar; exempelvis ställer personliga frågor eller är överdrivet tillgivna. Den ohämmade typen kan ibland misstas för ADHD. Barn med den hämmade typen av RAD är känslomässigt tillbakadragna med inslag av rädsla. De undviker ofta ögonkontakt och avstår från att söka tröst eller närhet hos vuxna. Denna typ har likheter med autismspektrumstörning men utan den “sociala aningslöshet” som är associerad med autism. Barn med den ohämmade typen av RAD söker nära fysisk och känslomässig kontakt med främlingar, men är urskillningslösa i sin tillgivenhet. Tillbakadragna, aggressiva barn med RAD undviker interaktion med vuxna och avvisar försök till tröst och närhet. Dessa mönster kan tyckas stå i motsatsförhållande till varandra, men kan finnas samtidigt hos ett och samma barn.

Kan du berätta lite om studiens syfte, omfång och tillvägagångssätt?

- Det övergripande syftet var att studera förekomsten av RAD i en population. Populationen vi undersökte bestod av samtliga skolbarn i åldrarna 6-8 år i ett område av Glasgow. I syfte att öka sannolikheten att identifiera barn med denna förmodat mycket sällsynta störning, valdes en socialt utsatt population, i vilken vanvård förväntades kunna vara mer vanligt förekommande. Totalt screenades 1646 barn för symptom på RAD. Studien omfattade tre faser. Den första fasen var en populationsenkätstudie, den andra studien var en fall-kontrollgruppsstudie med föräldraintervjuer och den tredje fasen utgjordes av bedömningar ansikte mot ansikte av barn som misstänktes ha RAD.

Ett huvudmål för er studie var att identifiera förekomsten av RAD. Vad fann ni när det gäller prevalens?

- Vi fann att förekomsten var betydligt högre än vad man tidigare har trott. RAD har varit känt som en mycket sällsynt störning och förekomsten i vår studie var 1,4 %, vilket på ett ungefär motsvarar förekomsten av autism.

Ni valde att studera en socialt utsatt del av Glasgow. Tror du att detta kan ha spelat roll för att förekomsten blev så hög?

- Det studerade området valdes visserligen utifrån kriteriet social utsatthet, men samtidigt var fördelningen av psykisk hälsa i den lokala populationen vi studerade jämförbar med den psykiska hälsan i resten av landet. Vi menar därför att upptagningsområdet inte ledde till något snedvridet resultat i fråga om förekomst.

Du nämnde tidigare att RAD ibland misstas för andra neuropsykiatriska störningar. Hur ser det ut i fråga om samsjuklighet/komorbiditet?

- Samsjukligheten är mycket stor och en rad samexisterande diagnoser förekom hos barnen som bedömdes ha RAD i vår studie. Samtliga hade åtminstone en tilläggsdiagnos. Över hälften av barnen hade en trolig ADHD-diagnos och omkring en tredjedel hade en sannolik uppförandestörningsdiagnos.

Vilka anser du är studiens viktigaste resultat?

- Att dessa barn inte upptäcks är ett viktigt resultat. Ett försummat barn löper stor risk att missas av samhället. Att förekomsten av RAD var högre än förväntat antyder att detta är en dold grupp som löper större risk än många andra patientgrupper att gå obemärkt förbi.

- En annan intressant fråga är den om sårbarhet och motståndskraft. Inte alla vanvårdade barn får RAD eller andra psykiska problem, vilket leder till frågor om motståndskraft. Vi behöver veta mer om vad som gör barn motståndskraftiga.

Vilka praktiska implikationer har era resultat?

- Den höga förekomsten kan ses som en funktion av att många barn i den här gruppen går oupptäckta av samhället. Detta är ett forskningsprojekt där vi har kunnat lägga betydande resurser på att identifiera individuella barn med RAD. I vissa fall krävdes åtskilliga telefonsamtal och besök för att få till stånd ett möte som avtalats med familjen. I ordinarie verksamheter finns normalt inte resurser för så omfattande insatser. Alltså är en av de viktigaste frågorna hur vi finner och identifierar dessa barn.

- En annan viktig implikation för tillhandahållandet av insatser för barn med RAD och andra psykiska problem är behovet av holistisk bedömning. Man måste vara medveten om samsjuklighet och inte glömma bort allt annat för att ett barn har RAD. Eftersom barn med RAD ofta har ett antal tilläggsdiagnoser och med stor sannolikhet har en rad komplexa svårigheter som kvarstår under hela barndomen är det av central betydelse att de identifieras och erbjuds stöd.


* Reactive Attachment Disorder

Ytterligare läsning:

Minnis, H., Marwick, H., Arthur, J., & McLaughlin, A. (2006). Reactive attachment disorder - a theoretical model beyond attachment. European Child and Adolescent Psychiatry, 15, 336–342.

Minnis, H., Macmillan, S., Pritchett, R., Young, D., Wallace, B., Butcher, J., ... Gillberg, C. (2013). Prevalence of reactive attachment disorder in a deprived population. British Journal of Psychiatry, 5, 342-346.

Av Nanna Gillberg

Sidansvarig: Anna Spyrou|Sidan uppdaterades: 2015-02-20
Dela:

På Göteborgs universitet använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor.  Vad är kakor?