Till startsida
Göteborgs universitet
Webbkarta
Till innehåll Läs mer om hur kakor används på gu.se

Motorisk koordinationsstörning

Motorisk koordinationsstörning är ett vanligt tillstånd som drabbar omkring åtta procent av alla pojkar och två procent av alla flickor. Tillståndet är oerhört vanligt förekommande vid ett flertal tillstånd som sorterar under paraplybegreppet ESSENCE och förekommer hos åtminstone hälften av alla barn med ADHD, autismspektrumtillstånd, SLI och/eller utvecklingsstörning. Det ser inte ut att vara lika vanligt förekommande vid ticsstörningar/Tourettes syndrom. När motorisk koordinationsstörning uppträder tillsammans med ADHD innebär det vanligtvis ökad risk för språksvårigheter och autistiska drag, medan trotssyndrom och uppförandestörning är kraftigt överrepresenterade i de fall där det inte finns tecken på motorisk koordinationsstörning.

Symptomen på motorisk koordinationsstörning är generella koordinationssvårigheter, grovmotorisk klumpighet, balansproblem, hypotoni och dålig finmotorik. Visuell perception påverkas ofta negativt. Tillståndet går att upptäcka i förskoleåldern, men diagnos ställs ofta inte förrän i skolåldern, om den alls ställs. Den mest påfallande grovmotoriska klumpigheten blir ofta uppenbar i barndomen och den drabbade individen kan exempelvis ha problem att lära sig cykla, åka skidor, åka skridskor och spela bollspel (lagidrott utgör vanligtvis ett särskilt problem, medan vissa personer kan utveckla en god förmåga i individuella sporter, såsom tennis eller badminton). Skolgymnastiken innebär i de flesta fall ett problem och många barn med motorisk koordinationsstörning är aktivt eller indirekt uteslutna från skolgymnastikaktiviteter. Hypotonin bidrar till ett intryck av "överflexibla leder" och också ofta till dålig hållning och "tafatt" kroppsspråk. Att hantera pennor, kritor och bestick kan innebära stora problem och i förlängningen påverka skolresultat och bordsskick. Talorganens muskler är också ofta påverkade, vilket sänker talets hastighet och leder till artikulationssvårigheter.

Motorisk koordinationsstörning ärvs i många fall, ofta tillsammans med ytterligare en eller flera ESSENCE-tillstånd.

Ångest och depression följer ofta i den motoriska koordinationsstörningens fotspår och många barn lider psykiskt p.g.a. sin dåliga koordination och klumpighet. Tyvärr ställs sällan diagnos ens när problemen är uppenbara, vilket får till följd att ingen hjälp erbjuds.

I våra studier på GNC (och tidigare Avdelningen för barn- och ungdomspsykiatri) har vi alltid uppmärksammat motorisk koordinationsstörning. Diagnosen har studerats både som ”egen diagnos” och som en vanligt förekommande tilläggsdiagnos vid ADHD och autismspektrumtillstånd. Motorisk koordinationsstörning kan, och bör, behandlas. Information till barn, föräldrar och lärare om hur problemen yttrar sig och instruktioner i hur man kan arbeta med dessa är vanligtvis till hjälp. Träning av muskelstyrka, exekutiv funktion och allmän fysisk kondition har samtliga visat sig vara effektiva. Centralstimulantia och motorisk träning kan vara mycket effektivt när det gäller att minska problem som hänger ihop med dålig finmotorik. Kampsport, program för träning av arbetsminnet och speciella program anpassade till den specifika individen är effektiva när det gäller att förbättra de motoriska koordinationsstörningssymptomen och kan bidra till att lindra ångest och depression.

Tillsammans med utvecklingsstörning och generella inlärningssvårigheter, tillhör motorisk koordinationsstörning för närvarande de mest förbisedda problemen inom hela det utvecklingsmedicinska/barnpsykiatriska fältet. 

Av Christopher Gillberg

Sidansvarig: Anna Spyrou|Sidan uppdaterades: 2014-08-04
Dela:

På Göteborgs universitet använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor.  Vad är kakor?