Till startsida
Göteborgs universitet
Webbkarta
Till innehåll Läs mer om hur kakor används på gu.se

Enarmad eller tvåarmad skolpsykolog, det är frågan det?

inlägg av Eva Billstedt den 4 juli 2017

 

För några år sedan berättade en bekant följande skämtsamma historia för mig. En rektor för en skola sökte en skolpsykolog och i annonseringen ställdes som krav att skolpsykologen skulle vara enarmad. Detta ledde förstås till att rektorn fick frågan om varför psykologen endast skulle ha en arm. På detta svarade rektorn, samtidigt som han gestikulerade med händerna, ”Du vet ju hur psykologer är, de uttalar sig om å ena sidan (rektorn gestikulerar med ena handen), å andra sidan (rektorn gestikulerar med andra handen) men de uttalar sig aldrig bestämt om något”. Att få klara, raka besked om sakernas tillstånd eftersöks i många sammanhang i vårt samhälle. Att inte tveka, att inte inkludera ”om” och ”men” i resonemang uppskattas av många. I mediaintervjuer avkrävs klara, fasta åsikter av politiker och av personer i betydelsefulla positioner i samhället.

I arbetet som psykolog är det nödvändigt att förstå att ett beteende inte är en enda kausal händelse, att händelse A inte nödvändigtvis leder till händelse B, utan att det är flera olika faktorer som har betydelse för hur t.ex. ett barn utvecklas och lär sig.
Som neuropsykolog undersöker jag barnets kognitiva resurser med hjälp av tester. Bakgrunden till detta är kunskapen om att barnets kognition har betydelse för t.ex. skolprestationer. Men, alla som någon gång befunnits i en inlärningssituation vet att inlärningen sker i samspel med inlärningsmiljön, med de förväntningar jag haft inför inlärningen, och med det stöd, både pedagogiskt och emotionellt, som jag får i inlärningssituationen samt i samspelet med övriga i inlärningssituationen. Att endast identifiera individuella resurser (eller tillkortakommanden av dessa) förklarar inte inlärningen. Inte heller räcker det att enbart ha ett socialt och samhälleligt perspektiv på inlärningen, att elever är en del i ett system/samspel med övriga och att problemen därför inte bör sökas hos enskilda elever utan i hela skolans verksamhet. Detta resonemang kan väcka känslor både inom sjukvården (med individfokus) eller inom skolan (med socialt/samhälleligt fokus) och kan uppfattas som ett bristande ställningstagande (av rektorn i berättelsen ovan). Jag hävdar dock att det är en nödvändig inställning. Det innebär att det i värdering av barnets förutsättningar inte räcker med kunskap om ett testpoäng för att förstå inlärningssituationen i skolan. Det krävs psykologisk kunskap och klinisk erfarenhet samt modet att stå för det man ser. Ibland är man tydlig och rak i kommunikation om barnets beteende och kan med en hand visa på orsak till barnets beteende men ibland finns det inte en klar förklaringsmodell utan vi får använda båda våra händer för att åskådliggöra barnets inlärningssituation.

Eva Billstedt (som nog inte skulle få jobbet som skolpsykolog hos rektorn ovan).

Foto: Fotograf Cecilia

Vill du få en notis via e-post varje gång ett nytt inlägg publiceras på GNC-bloggen? Kontakta anna.spyrou@gnc.gu.se 

Sidansvarig: Anna Spyrou|Sidan uppdaterades: 2017-11-08
Dela:

På Göteborgs universitet använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor.  Vad är kakor?