Till startsida
Göteborgs universitet
Webbkarta
Till innehåll Läs mer om hur kakor används på gu.se

Massvåld hos individer med autismspektrumtillstånd (AST) och narcissistisk personlighetsstörning: Finns det en koppling mellan AST och våld?

I denna upplaga av Forskarhörnan träffar vi Clare Allely, lektor i psykologi vid University of Salford i Manchester, England och affilierad forskare vid GNC. Hennes forskningsintressen och pågående projekt omfattar autismspektrumtillstånd inom det kriminella rättssystemet och forskning kring hjärnskador och utvecklingsneurologiska störningar i rättsmedicinska populationer. Vi samtalade med henne om några av hennes senaste publikationer och vad de har för implikationer både praktiskt och för framtida forskning.

Ett antal mediarapporter under den senaste tiden har bidragit till att skapa en spekulativ länk mellan AST och våldsamt beteende. Vad säger forskningen på detta område? Finns det ett förhållande mellan AST och våld? Om så är fallet, vad vet man om detta förhållande?

- Du tar upp en oerhört viktig fråga. Som forskningsgrupp är vi fast beslutna att bedriva högkvalitativ forskning inom området AST och vi ställer oss aktivt och passionerat emot alla påståenden att individer med AST är våldsammare och ägnar sig åt mer kriminell aktivitet än befolkningen i allmänhet. Det är av yttersta vikt att lyfta fram att forskningen – oavsett hur media framställer det – faktiskt visar att individer med AST inte löper ökad risk jämfört med befolkningen i allmänhet att begå våldsamma brott (Hippler, Viding, Klicpera, & Happé, 2010), utan kanske rentav minskad risk (Mouridsen, Rich, Isager, & Nedergaard, 2008; Woodbury-Smith et al., 2006). I en studie av brottsregisterdata rörande Hans Aspergers ursprungliga grupp av 177 patienter, fann man att frekvensen och karaktären av de brott som dessa individer begick inte skilde sig från befolkningen i stort (Hippler et al., 2010). Det är avgörande att dessa viktiga forskningsfynd betonas i all spridning av forskning rörande utvecklingsneurologiska tillstånd och våldsamma brott, så att man kan undvika att stigmatisera en redan utsatt grupp.
- Vi vill understryka att vi inte vill antyda att många individer med AST är ”potentiella masskyttar”. Istället menar vi att det kanske finns en undergrupp av individer med AST som löper större risk att bli grova brottslingar, vilket också är precis vad professor Michael Fitzgerald lade fram i sin omfattande och intressanta bok ’Young, violent and dangerous to know. Psychiatry – theory, applications and treatment series’ (’Ung, våldsam, och farlig att känna. Psykiatri – teori, applikationer och behandlingsserier’), utgiven 2010. Han föreslog att ”autistisk psykopati” skulle kunna vara den bakomliggande drivkraften hos vissa seriemördare. Denna diagnos skulle hjälpa till att tydligt differentiera denna undergrupp från den allmänna populationen av individer med AST som i själva verket som sagt statistiskt sett mer sällan ägnar sig åt våldsamt eller kriminellt beteende.
- För at kunna utforska detta område vidare, genomförde jag och kollegor (2017) en ytterligare studie som gick ut på att enbart undersöka masskyttar. Då vi utredde förekomst av AST i de 75 masskyttar som identifierats av Mother Jones, framkom belägg för sex fall av sannolikt AST (8%), vilket är ungefär åtta gånger högre relativt förekomsten (på under 1%) man ser hos världens befolkning i stort (Allely, Wilson, Minnis, Thompson, Yaksic, & Gillberg, 2017). Viktigt att notera är att resultaten av denna översikt inte talar för idén att personer med AST mer sannolikt är masskyttar eller begår grova brott. Det kan dock finnas en liten undergrupp av individer med AST som löper större risk att bli grova brottslingar, ett påstående som även Fitzgerald (2010) styrker.

Du har skrivit flera artiklar som fokuserar på massmördare. Vad var upphovet till dessa studier? Vad fick dig att undersöka just denna specifika aspekt?

- Vi bestämde oss för att utforska området AST för att bemöta den hastiga ökning av rapportering från både akademiskt håll och media rörande våldsbrott (som mestadels består av fallrapporter eller undersökningar av kriminella grupper) begångna av förövare med AST, som i sin tur resulterat i en spekulativ länk mellan AST och brottsligt beteende (Allen et al., 2008; Mukaddes & Topcu, 2006; Murphy, 2010). Vissa studier, inklusive forskning med mentalt avvikande förövare förvarade i särskilda sjukhus, indikerar att förekomsten av AST i dessa sammanhang potentiellt är högre än för befolkningen i stort (Scragg & Shah, 1994; Hare et al. 1994).
- Vår forskningsgrupp var väl medveten om begränsningarna och den spekulativa karaktären i detta perspektiv och att frågan om huruvida det finns en länk mellan AST och extremt våld fortfarande är obesvarad i och med brist på empirisk forskning. Silva, Leong och Ferrari (2004) föreslår en länk mellan AST och seriemördarbeteende, någonting som även andra har lagt fram (Carbajal, 2010; Fitzgerald, 2001). Detta fick oss att utforska fenomenet serie- och massmord kopplat till dessa riskfaktorer i en unik systematisk litteraturöversikt (Allely, Minnis, Thompson, Wilson & Gillberg, 2014). Att utreda AST som riskfaktor är särskilt lägligt givet de relativt aktuella skottlossningsincidenterna med Adam Lanza, James Holmes och Anders Behring Breivik, som alla ansetts uppvisa autistiska drag.

Narcissism är en av faktorerna som du fokuserar på i dina studier rörande orsakerna till extremt våld. Kan du berätta lite för oss om detta?

- Det har genomförts relativt begränsade utredningar av narcissism och våld (t.ex. Lambe, Hamilton-Giachritsis, Garner, & Walker, 2016). En studie fann att individer diagnosticerade med narcissism är benägna att reagera med mer ilska som svar på misslyckande och socialt avvisande (Twenge & Campbell, 2003). Sedan psykopatologi har påvisats interagera med autismbaserade brister i att bidra till våld, har även vissa forskare identifierat narcissism som karaktäristiskt för vissa masskyttar som i övrigt verkat neurotypiska. Med det sagt har narcissism överlag förbisetts totalt av litteraturen som binder autismrelaterade brister till våld, och mer allmänt som riskfaktor.
- Det har gjorts ett mindre antal studier som indikerat att skolskyttar ofta bedöms vara narcissistiska (O’Toole, 1999). Trots detta har relativt få studier undersökt detta empiriskt (Bondü & Scheithauer, 2014). En sådan empirisk studie genomfördes av McGee och DeBernardo (1999), som utredde arton skolskyttar i USA. Deras studie pekade mot att riskfaktorn för skolskottlossningar inkluderar både en narcissistiskt överlägsen attityd och en blandad personlighetsstörning med inslag av paranoia, antisocialt beteende och narcissism. Ytterligare en studie fann ”belägg för narcissism” hos sex av sju tyska skolskyttar (Hoffman, Roshdi, & Robertz, 2009). Narcissistiska drag eller narcissism har lagts fram som en potentiell riskfaktor (bland flera andra riskfaktorer) för skolskottlossningar. Bondü och Scheithauer (2014 genomförde en studie baserad på polisdokument (varav exempelvis psykologiska expertutlåtanden) rörande sju skolskottlossningar som ägt rum i Tyskland, i syfte att utreda huruvida det fanns några symptom av narcisstisk personlighetsstörning (NPS), i enlighet med definitionen i Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (”Diagnostiska och statistiska manualen för mentala funktionsnedsättningar” 4th ed.; DSM-IV). De fann att tre av de fyra skolskyttarna som redan före skottlossningarna hade behandlats för psykiatriska tillstånd, uppvisade känslomässigt avtrubbade symptom av narcissism. Visserligen hade ingen av förövarna en fastställd NPS-diagnos, men två av de övriga tre förövarna uppvisade också narcissistiska drag. Ett av dessa två fall hade uppfyllt kriterierna för NPS-diagnos. Därmed kan narcissim vara en riskfaktor.
- Det är samtidigt viktigt att beakta att narcissitiska drag inte är ett nödvändigt villkor som drivkraft bakom en skottlossning. Likaväl kommer inte förhållandet att en person har AST-diagnos kombinerat med NPS i sig nödvändigtvis slå in honom/henne på vägen mot överlagt våld. Även andra faktorer spelar in i sammanhanget.

Vilka har varit de viktigaste resultaten av dina studier hittills?

- Det vi har beskrivit hittills hos en mycket liten undergrupp av individer (Allely et al., 2017) med AST har nyligen understrukits av Faccini (2016) i hans teoretiska artikel där han tillämpar två olika modeller för att försöka förstå det överlagda massvåldet i fallet med masskytten Adam Lanza. De tre faktorerna autismbaserade brister, psykopatologi och bristande psykosocial utveckling integrerades i ”Path to Intended Violence” (”Vägen mot överlagt våld”)-modellen för att förstå den möjliga vägen mot masskjutningar hos en mycket liten undergrupp av individer med AST. Calhoun och Weston (2003) tänker sig att denna ”väg mot våld”-modell består av sex beteendestadier, nämligen följande: att ha något ouppklarat missnöje (kanske på grund av en upplevd känsla av orättvisa, ett hot eller någon förlust, ett behov av berömmelse, eller hämnd), idéformation (där våld betraktas som det enda alternativet, diskuterande av ens tankar med andra personer, eller att utforma sig själv efter andra angripare), planering/research (insamling av information rörande ens mål, eller förföljelse av målet), förberedelser (däribland att arrangera ens utstyrsel, vapen och ammunition, transport, eller att ägna sig åt ”sista handling”-artade beteenden), genomträngning (att utreda säkerhetsnivåer, utforma ”diskret eller dold infiltration”) och, slutligen, anfall (Faccini, 2010).

Du publicerade nyligen en artikel om den norska massmördaren Anders Behring Breivik. I den argumenterar du för att ”narcissistisk dekompensation” kan ha bidragit till att han tog till extremt våld. Kan du berätta för oss om den fallstudien och om konceptet ”narcissistisk dekompensation”?

- Tidigare i år publicerade jag en artikel med Dr Lino Faccini, psykolog verksam i New York, och applicerade denna ”väg mot överlagt våld”-modell på fallet med norrmannen Anders Behring Breivik. 2011 bombade den 32-årige norrmannen regeringsbyggnader i Oslo och gick sedan på ett mordtåg på ön Utøya, då han dödade 77 människor. Frågan vi alla ställer oss själva är varför Breivik dödade alla dessa människor? Man kan inte helt enkelt säga att han var en terrorist som gjorde det för att stödja en idealiserad religion, eller avfärda honom som galen. Han har själv hävdat att hans handlingar var i syfte att rädda Europa från radikal islam, och att han motiverades av ”godhet, inte ondska”. Men efter att ha studerat detaljerade utvärderingar av denna extremhögerterrorist, såväl som hans eget självpublicerade manifest, har jag och Lino Faccini funnit att ett tillstånd vid namn ”narcissistisk dekompensation” kan ha legat bakom hans övertygelse om att han utkämpade ett personligt och politiskt krig.
- En narcissistisk dekompensation kan uppstå när någon med narcissistisk personlighetsstörning (NPS) genomgår betydande kriser och när deras självförtroende åker på stora smällar. Den narcissistiska dekompensationen kan bestå av en depression präglad av psykomotorisk hämning, oregelbundna sömnvanor, ihärdigt upprepande tankemönster i tal och/eller skrift, att fastna i ett beroende och att uttrycka indignation. Detta resulterar i att personen isolerar sig själv på grund av den bistra verkligheten att han/hon inte besitter stor makt/hög status, vilket i sin tur får honom/henne att själv försöka föda sitt eget storhetsvansinne genom att själv skapa en egen känsla av uppskattning och uppmärksamhet.
- I Breiviks fall började den narcissistiska dekompensationen vid 27 års ålder och varade antagligen i två till tre år. Under denna tid flyttade han tillbaka hem till sin mor, spenderade 16 till 17 timmar på att spela TV-spel online, arbetade inte, undvek att umgås med vänner, slutade motionera, åt antingen ohälsosamt eller sällan, slutade bry sig om sitt utseende och klädde aldrig upp sig, utan såg istället ohygienisk och sjaskig ut. Så småningom infinner sig ett tillfälle (möjligtvis efter att han ratats av onlinespel-eliten) då han slutar att spela TV-spel och mycket fokuserat, helt besatt börjar att skriva om sitt livs historia, en där han istället för sina egna mediokra livserfarenheter har lyckats med storslagna bravader och kommit över både hög status och viktiga kontakter. Under denna tid blir han även alltmer fixerad vid sina idéer om att det finns en konspiration bland islamiska invandrare att ta över Europa, något han kallade för ”islamiseringen av Europa”.
- Det är viktigt att påpeka här att det inte i sig räcker att bara ha diagnoserna AST och NPS för att en person ska hamna på vägen mot överlagt våld. Andra ytterligare faktorer krävs, såsom psykosociala stressorer, motgångsfaktorer under barndomen, etc. Vår artikel indikerar att det kan finnas en koppling mellan NPS och våld, vilket även andra studier pekat mot (t.ex. Bondü & Scheithauer, 2014). Faktorn narcissistisk dekompensation (möjligtvis tillsammans med strategier för att kunna hantera Asperger-relaterade problem) presenterades dock som en kritisk komponent av NPS som influerade dess förhållande till våld. Narcissistisk dekompensation överlappade sedan med en känsla av missnöje, och när personen sedan fattade beslutet att våld var enda lösningen, var han/hon otvetydigt på vägen mot överlagt/terrorartat våld. Den fallstudie av Breivik som vi presenterade i artikeln indikerade att det kanske inte var NPS i sig som var avgörande utan istället hans narcisstiska dekompensation och dess överlappande med steg ett på vägen (missnöje), beslutet att våld var enda lösningen (steg två på vägen), och sedan research, förberedelser, planering och genomträngning av säkerhetssystem (Faccini & Allely, 2016).

Vilka är de kliniska (och övriga) implikationerna av dessa resultat? Hur och när kan denna forskning vara gynnsam?

- Det finns för närvarande relativt lite kunskapom varningstecknen och riskfaktorerna för extremt våld såsom masskjutningar hos individer med AST och NPS eller narcisstiska drag (Faccini & Allely, 2016). Det finns ett stort behov av att utveckla ett omfattande riskutvärderingsverktyg som polis och relaterad personal kan använda och ha nytta av (Milby, 2015). Vidare borde det även åligga utredande organ att formellt och uttömmande utvärdera förekomsten av ett AST och andra samtidigt förekommande tillstånd (t.ex. NPS, uppmärksamhetsbrist/hyperaktivitetstillstånd (ADHD), trotssyndrom) och bedöma hur dessa funktionellt bidrar till massvåldet så att professionella och andra individer inte spekulerar rörande kopplingarna mellan AST och våld för förövaren i fråga (Faccini & Allely, 2016).
- I vår artikel (Faccini & Allely, 2016) argumenterar vi att givet den ökade förekomsten av narcissistiska drag eller NPS hos masskyttar (t.ex. Bondü & Scheithauer, 2014) och den misstänkta ökade förekomsten av AST bland masskyttar (Allely et al., 2016), skulle det kunna vara viktigt att undersöka överlappet mellan dessa två tillstånd/typer av personlighetsdrag hos masskyttar. Det är möjligt att samförekomsten av både AST och narcissism skulle kunna vara ”en särskilt ’explosiv’ kombination, en kombination som gör att en individ med AST löper högre risk att ägna sig åt extremt våldsamt beteende” (Faccini & Allely, 2016, ss. 235).

Vilka frågor behöver framtida forskning inom detta område ta sig an?

- Som tidigare studier har berört (t.ex. Allely et al., 2014, 2016), finns det betydande luckor i vår förståelse och kunskap rörande de bidragande faktorerna som ger upphov till utvecklingen av en masskytt. Vidare forskning krävs för att undersöka vägen mot våld hos individer som blir masskyttar, för att på så sätt försöka att belysa de tidiga riskfaktorer eller beteendemönster som kan hjälpa en att förutse vilka indvider som kan tänkas löpa ökad risk för att utföra extremt våldsamma handlingar, då detta i sin tur gör att tidiga förebyggande strategier kan implementeras. I denna artikel lyfts ”vägen mot överlagt våld”-modellen fram som ett användbart verktyg för att hjälpa en identifiera vilka riskfaktorer och specifika livsbanor det är som resulterar i extremt våld såsom masskjutningar (Allely et al., 2016). Faktorer såsom narcissistisk dekompensation, missnöje, att betrakta våld som enda alternativet, och att ägna sig åt de övriga stegen i vägen mot överlagt våld förefaller vara avgörande, men behöver undersökas ytterligare.
- En annan inriktning för framtida forskning är empirisk undersökning av huruvida tidiga NPS-symptom är kopplade till extremt våldsamma beteenden senare i livet, såsom masskjutningar. Hittills har endast ett litet antal studier utrett huruvida tidiga NPS-symptom/personlighetsdrag är prediktivt för brottsligt beteende senare i livet. Till exempel pekar resultat från en studie genomförd av Johnson et al. (2000) på att NPS-tillstånd under tidiga ungdomsåldern var prediktivt för våldsamt brottsligt beteende både under senare ungdomsåldern och tidiga vuxenåldern (Johnson et al., 2000).
- För närvarande finns det enorma luckor i vår förståelse av de faktiska mekanismer som ligger bakom utvecklingen av en seriemördare/massmördare. Denna sorts forskning är fortfarande i högsta grad i sitt begynnelsestadie då konventionella forskningsmetoder har stora problem med att försöka ta sig an dessa brister i vår förståelse. För att kunna utreda de utvecklingsrelaterade vägar mot grova våldsbrott som seriemord skulle kohortstudier behöva omfatta miljontals individer för att ha någon som helst chans att få med någon som i slutändan begår denna typ av brott. Detta är givetvis bortom alla typiska finansieringsorgans begränsningar. Det kan hända att de forskningsmetoder som används för extremt sällsynta men farliga sjukdomar behöver anpassas och implementeras för detta syfte. Exempelvis har WHO och EU utvecklat samarbetsstrategier för att bedriva forskning på sällsynta sjukdomar, och liknande teknologi krävs eventuellt för att kunna förstå – och förhoppningsvis förhindra – serie- och massmord.
- Sammanfattningsvis är vägen mot våld och de faktorer som driver vissa att bli masskyttar områden som kräver akut, detaljerad utredning. Om vi kan identifiera tidiga beteendemönster som går att känna igen och följaktligen varna för, skulle vi potentiellt kunna förutse vilka individer som löper ökad risk att begå extremt våldsamma handlingar.

Referens

Faccini, L., & Allely, C. S. (2016). Mass violence in individuals with Autism Spectrum Disorder and Narcissistic Personality Disorder: A case analysis of Anders Breivik using the “Path to Intended and Terroristic Violence” model. Aggression and Violent Behavior, 31, 229-236.

Länk till artikel: http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S1359178916301550

 

Sidansvarig: Anna Spyrou|Sidan uppdaterades: 2017-05-03
Dela:

På Göteborgs universitet använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor.  Vad är kakor?