Till startsida
Göteborgs universitet
Webbkarta
Till innehåll Läs mer om hur kakor används på gu.se

OKTOBER 2016

FRÅGA 1

FRÅGA:
Jag måste dra lite bakgrund till frågan:
Vi har en son som idag är 5 år, fyller 6 i oktober. Han diagnostiserades med autistiskt syndrom enligt DSM IV när han var ca 18 månader han bedömdes då vara högfungerade (och bedöms fortfarande vara det).
Han hade en försenad talutveckling. Hörseln kontrollerades och resultatet var att han hade, vad de kunde uppmäta, så pass bra hörsel att det inte var det som försenade talutvecklingen. Hans hörsel har kollats flera gånger efter som han ofta fick dubbelsidiga öroninflammationer.
På grund av hans försenade talutveckling började vi med PECS direkt efter diagnosen, ungefär ett år efter hade han nått så långt habiliteringen ansåg att man kan komma med PECS och vi började med TAKK, som han snabbt började använda sig av (här är han 2,5 år). Han säger språkljud som t.ex. alfabetet både på svenska och engelska och 1 ord, ”mamma”, under det kommande året. Efter resan till London där han började säga ”bye bye” så började fler och fler ord komma, mest på svenska några på engelska som tex ”daddy” (han hade svårt att säga ”pappa”). (Vid det här laget är han 3,5 år).
Sedan startar en språkutveckling som är helt underbar för oss att vara med om. Förra året när han var 4,5 år förstod vi att hans språk var mer utvecklat på engelska än på svenska. På svenska talade han 2-3 ordsmeningar, på engelska kunde han säga: ”Mommy what are you doing in here?” (jag sitter i hans rum och rensar och städar upp han saker) Jag svarar honom på engelska varpå han säger: ”Mommy I want a red ice cream!” Jag svarar på engelska att han får gå ut och be sin pappa om glass, vilket han gör fortfarande på engelska.
På habiliteringen tror man att han lär sig språken samtidigt och att han inte arkiverar dem som två språk utan lägger både ”äpple” och ”apple” i samma "låda" så att säga. Vi märker att han är starkare på engelska än på svenska och han kan klart skillnaden på språken eftersom han ber oss tala om vad saker han kan den engelska termen på heter på svenska.Han "lyssnar" bättre på oss när vi talar engelska med honom och han kan själv uttrycka sig bättre på engelska. Han har sedan han var 2 år haft en ipad (där många av de lärande spelen var på engelska), han har också tittat mycket på lärande sånger mm på Youtube som även de finns fler av på engelska än på svenska. Båda vi föräldrar har svenska som modersmål och första språk. Även om förskolan ofta trott att en av oss är engelsktalande då sonen talar lika mycket engelska som svenska.

Frågan/frågorna?
Hur blir det så att ett barn som växer upp i en svenskspråkig miljö kan bli starkare på engelskan än svenskan?
Är engelska "lättare" eller mer förutsägbart i tal och sammansättning än svenskan?
Finns det någon koppling mellan att om man är autistisk så är engelskan som språk lättare?
Hur ser det ut för barn från andra länder som är autistiska - föredrar de ibland också engelskan framför modersmålet?
Egentligen är väl den stora frågan: Hur blev ungen så bra på engelska?

SVAR:
Detta är ingen enkel fråga, och det finns inte alls beskrivet i forskningen om hur enspråkiga barn med autism själva väljer att bli två- eller flerspråkiga. Däremot har vi fått frågan ett antal gånger förut - och har erfarenhet av många barn som var sena med sin svenska talutveckling men senare utvecklade mycket goda/excellenta förmågor i t ex engelska, men också andra, mindre vanliga språk som de av något skäl blivit intresserade av eller till och med tidigt fixerade vid. Vi försöker nedan resonera hur engelskan har blivit så intressant just för ert barn.

Det du beskriver om er pojkes språkutveckling är ganska typiskt för barn med autism, många har initialt en försenad tal- och språkutveckling (som oftast till en början beror på att de inte förstår meningen med kommunikation). När de lär sig att använda talet mer funktionellt (ibland via PECS el TAKK) så förstår de nyttan av att tala. En del barn med autism talar nästan ingenting före 2-3-års ålder för att sedan på några månader utveckla ett närmast ”vuxet”, grammatiskt korrekt talspråk. Om barnet är språkligt intresserat och motiverat och förtjusta i ord så blir de än mer uppmärksamma på att samla på sig nya ord (niche-picking). Redan vid 2.5 år kunde ju pojken rabbla alfabetet både på svenska och engelska, samtidigt som han bara använde det talade ordet ”mamma”. Hur hade han lärt sig det? Vi tror att han först mötte engelskan via iPAD, appar och spel. Via det fick han både visuell(bild) och auditiv(ljud) feedback och möjlighet att titta/lyssna många gånger. Repetitionen/upprepandet är viktigt för att befästa inlärningen. Sedan blir han ytterligare motiverad via resan till England och kanske av er positiva respons på hans allt bättre tal. Det konstiga är hur han sedan kan använda engelskan funktionellt kopplat till olika aktiviteter och generalisera till andra miljöer som tex förskolan.

Vi vill minnas att det för något år sedan visades ett program på UR/Kunskapskanalen om en gymnasieungdom med Asperger syndrom som enbart ville tala engelska, och där engelskan hade blivit ett ”specialintresse”.

Två- eller flerspråkighet kan vara positivt även för barn med autism enligt forskningen, dock tveksamt när det gäller små barn med ASD och intellektuell funktionsnedsättning. På YouTube hittade vi några anekdotiska exempel; en förälder som berättade att deras barn med kinesiska (Mandarin) som modersmål själv blev intresserat av spanska och började tala det.

Vi tror precis som habiliteringen att just nu samlar han ord på båda språken i samma ”låda” men snart behöver han börja organisera ordförrådet än mer effektivt. Det hade varit väldigt spännande att studera hans ordförråd och språk vidare, te x att testa pojkens förståelse och produktion på engelska och sedan jämföra med hans förståelse och produktion på svenska.

CARMELA MINISCALCO OCH CHRISTOPHER GILLBERG


FRÅGA 2

FRÅGA:
Vårt barn har diagnos autism och språkstörning. De 2,5 första levnadsåren hade vårt barn åldersadekvat utveckling och tal. Därefter försvann talet successivt under några få månader, från ca 100 ord i ordförråd till noll ord. Även andra förmågor och egenskaper ändrades drastiskt. Från att ha varit ett barn som talade, gillade kompisar, sparka boll, leka med leksaker, kunna peka på kroppsdelar etc så "försvann" han bort i en " egen värld".
Frågor: Vad är det som gör att ett barn med autism kan få en tillbakagång i utvecklingen och varför försvinner talet?

SVAR:
Att tidigare förvärvade färdigheter går tillbaka är inte ovanligt hos barn med autism. Detta gäller även språket. En förklaringsmodell är att själva inlärningsförmågan finns, men att det saknas en djupare förståelse för kommunikationens innebörd och syfte. Detta gör att barnet saknar motorn för fortsatt utveckling av språket och slutar använda det. Även sociala eller motoriska färdigheter kan gå tillbaka. Ofta sker detta mellan ett- och två års åldern, men kan också förekomma senare. Om det registreras en tillbakagång av färdigheter, är det viktigt att utreda bakomliggande fysiska orsaker så som till exempel genetiska syndrom, epilepsi, eller immunologiska orsaker. Dessa utredningar görs av en läkare. Beroende på lokala överenskommelser kan det vara en barnläkare, en barnneurolog eller en barnpsykiatriker.

ANNE-KATRIN KANTZER


FRÅGA 3

QUESTION:
Vi har en tonårsdotter med ADHD och ohämmad RAD, som är 14 år idag. Som är på väg att spåra ut ordentligt. Det är min styvdotter men jag har funnits i hennes liv sen hon var 2,5 år. Vi har även två döttrar till, en på 6 och en på 8. Inga diagnoser där än vad vi vet, men inget som oroar oss. Det enda som skulle kunna leda till denna diagnos i vårt fall, är försummelse. Där har inte funnits misshandel eller vanvård i den utsträckning så att inte hennes behov har blivit möta. Vi är inne i socialsvängen och BUP men ingen tycks förstå problematiken, har varit i den svängen sedan många, många år tillbaka. Finns det någon i Sverige som är riktigt duktig på just Rad, för det känns som att det är den diagnosen som utmärker sig mest. Det finns ingen relation eller anknytning just nu till dottern, hon anser att enbart hon själv kan möta hennes egna behov. Skulle man kunna uttyda på hennes sätt att leva, lögner stölder 24/7. Vart kan man vända sig?

SVAR:
Jag är verkligen ledsen att höra om de svårigheter du har med din 14-åring. Din dotters tendens att tro att endast hon kan hantera sina egna behov – snarare än att engagera dig i att hjälpa henne med dem – är själva kärnsymptomet för RAD och vi tror att det uppstår till följd av hennes erfarenhet av försummelse under sina tidiga levnadsår. Antagligen är det så att, som resultat av att din dotters behov inte uppfylldes på lämpligt sätt under hennes tidiga år, då hon fortfarande var mycket liten, har hon successivt blivit van vid att sköta allting själv och litar inte på dig som sin förälder. Denna typ av beteende är verkligen klurigt att bemöta som förälder för att det känns som att den kärlek du har att ge inte riktigt ”sjunker in”. Mary Dozier (en fantastisk utvecklingspsykolog från Delaware i USA) föreslår att man skall implementera ”vänlig utmaning”, alltså att försöka erbjuda den unga personen det de behöver snarare än det som de (inte) frågar om, men givetvis är detta mycket svårare med en tonåring än med ett yngre barn eftersom tonåringar med typisk/normal utveckling vid den åldern håller på att bli mer självständiga helt oavsett. Det finns några böcker och DVD:er tillgängliga från kliniska psykologen Dan Hughes (http://www.danielhughes.org/html/booksdvd.html) som du kanske kan ha nytta av, då han har behandlat barn och ungdomar med RAD i alla åldrar. Du har uppenbarligen redan god insikt rörande rötterna till din dotters problem och detta lär i sig gradvis hjälpa henne. Önskar dig all lycka på vägen.

HELEN MINNIS


FRÅGA 4

FRÅGA:
Jag har en fråga: Om man för sitt barn vill veta om det ligger en genetisk orsak till hens neuropsykiatriska diagnos(er), hur ska man då gå tillväga? Vilka tester finns tillgängliga (beskriv gärna dessa utförligt)? Mitt barn har autism, lindrig utvecklingsstörning, ADHD och epilepsi, jag skulle vilja veta bakgrunden till dessa.

SVAR:
Om de diagnoser du beskriver har ställts på ett barn ingår att en medicinsk bedömning görs med tanke på vad som kan vara förklaring/medicinsk orsak till barnets funktionsnedsättningar. I den medicinska bedömningen ingår att läkaren inhämtar information från föräldrar om en mängd olika faktorer; t.ex. om det finns familjemedlemmar eller andra nära släktingar som haft liknande svårigheter, om det varit någon komplikation under graviditet, om det för barnet varit några komplikationer i samband med födelsen, om barnet är fött mycket för tidigt, om barnets utveckling inom olika områden och läkaren undersöker också barnet. Vid den kombination av funktionsnedsättningar som du beskriver att ditt barn har, brukar det alltid bli aktuellt också med mer medicinska utredningar. En undersökning av kromosomer och i vissa fall av specifika gener (på kromosomen) görs med hjälp av ett blodprov, andra blodprover blir ofta också aktuella, t.ex. prov på ämnesomsättningen. EEG har ditt barn säkert utretts med då du beskriver att epilepsi diagnostiserats. Vid särskilda frågeställningar görs undersökning av hjärnan med s.k. magnetkamera. Varje barn måste bedömas individuellt utifrån symtombild och läkaren tar ställning till och diskuterar med föräldrar vilka prover som är viktiga att analysera.
Vi kan idag, mycket tack vare att den genetiska tekniken utvecklats, allt oftare finna en medicinsk förklaring, men för en hel del barn kan vi inte identifiera den exakta orsaken. Allmänt är det så att vi vid svår intellektuell funktionsnedsättning/utvecklingsstörning oftare kan ange den exakta medicinska orsaken, men vid lindrig intellektuell funktionsnedsättning inte lika ofta. Läkaren kan dock i princip alltid ange tidsperiod för orsaken till funktionsnedsättningen; om orsaken sannolikt kan hänföras till perioden före födelsen, under graviditeten (prenatalt), i samband med eller efter födelsen (peri- eller postnatalt). Så på din direkta fråga är mitt svar att barnet kan undersökas med ett blodprov som skickas till den kliniskt genetiska avdelningen på sjukhuset.

ELISABETH FERNELL


FRÅGA 5

Tack för mail med beskrivning av er son och de utredningar som genomförts. Här kommer våra svar på dina frågor (som gäller för utredningar av barn, vuxenutredningar måste oftast gå till på ett delvis annorlunda sätt):

FRÅGA 1: Vad krävs egentligen för att ställa en autismspektrumdiagnos? Vilka kriterier måste minst uppfyllas?

SVAR:
Diagnosen autism (”autism spectrum disorder” i amerikansk litteratur), skall vara funktionsbeskrivande och ställas på basen av en sammanvägning av information om och av (när så är möjligt) barnet samt observation och neuropsykologisk testning av barnet. Information inhämtas om barnets tidiga och nuvarande utveckling inom olika funktionsområden, med särskilt fokus på (1) förmågan och intresset för social interaktion/kommunikation samt (2) förekomsten av vissa beteenden, monomana intressen och avvikande reaktioner på sinnesintryck. Funktionsnedsättande problem inom dessa områden krävs för diagnos. Det är mycket vanligt att det dessutom föreligger extrem selektivitet vad gäller maträtter, svårigheter vid förändringar, vid ”övergångar” mellan olika aktiviteter, och andra svårigheter med flexibilitet. Antal symptom och allvarlighetsgraden av dem som skall uppfyllas för diagnos anges bl a i den internationella diagnosmanualen DSM (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders). I svenska DSM-5 (från 2013) används en övergripande diagnos autism för alla olika kliniska presentationer av tillståndet. I föregångaren DSM-IV fanns separata kriterier för bl a autism/autistiskt syndrom, autismliknande tillstånd (”PDDNOS”) och Aspergers syndrom (en diagnos som fortfarande kan ställas men som kodas/registreras under samma rubrik som autism). Diagnosen autism får inte ställas utan att man samtidigt tar ställning till barnets allmänna utvecklingsnivå, språkliga förmåga och förekomst av andra funktionsnedsättningar/sjukdomstillstånd.
Det anges alltså i diagnosmanualerna exakt hur många symtom som skall vara uppfyllda för att diagnosen alls skall kunna komma ifråga, och att det ska vara en ”tyngd” särskilt inom området brister i social interaktion för att kriterier för diagnos autism ska vara uppfyllt. Det får inte vara så att en ”autismutredare” bara ”prickar av” symtom och ställer diagnos t ex på basen av standardiserad intervju och observation; det är viktigt att det sker en sammanvägning, att information inhämtas av läkare från föräldrar, och att hon/han träffar och undersöker barnet självt. Utredning av psykolog ingår också för att få en bild av barnets generella kognitiva utvecklingsnivå, språkligt och icke språkligt och barnets sociala samspel och kommunikation bedöms också av psykolog. Pedagog bör finnas med i utredningsteamet och undersöka barnets situation i förskola/skola. En utredning hos logoped ingår ofta för att specifikt bedöma barnets tal, språk och kommunikativa förmåga. Utredande läkare och psykolog, i samarbete med övriga utredare, sammanställer sedan all information och tar ställning till diagnos/er och diskuterar dessa med föräldrar. Läkaren tar också ställning till medicinska aspekter/orsaksfaktorer och om vilka medicinska utredningar som skall göras i varje enskilt fall.

FRÅGA 2: Vi tycker att BUM-läkaren borde ha remitterat oss till BNK, när ADOS inte visade på autismspektrum sammantaget. Borde hon ha gjort det?

SVAR:
I Göteborg remitteras flertalet förskolebarn och även många skolbarn till BNK när frågeställning om autism uppkommer. Sådan remiss kan skrivas när det team eller den läkare barnet först kommit till önskar kompletterande bedömning. Man kan också själv – eller som förälder till ett barn – skriva egen vårdbegäran (”egenremiss”).

FRÅGA 3: Var går "gränsen" mellan pragmatisk språkstörning och autismspektrum? Hur diagnosticeras en pragmatisk språkstörning och vem har rätt kompetens för detta?

SVAR:
Pragmatisk språkstörning innebär att barnet har svårigheter med ömsesidighet i kommunikationen, t.ex. turtagningsregler, att hålla sig till det aktuella samtalsämnet, att veta vilken information den man talar med behöver för att förstå det som berättas och svårigheter med att tolka både språkliga och icke språkliga sociala signaler, som att ”läsa mellan raderna” och uppfatta/tolka miner/minspel. En pragmatisk språkstörning kan finnas samtidigt som autism, men finns också som en egen diagnos i DSM-5. Om diagnosen pragmatisk språkstörning ställs som huvuddiagnos innebär det att barnet inte har autism. Logoped ställer diagnosen pragmatisk språkstörning, men det är vår uppfattning att så inte bör ske utan samarbete med läkare och psykolog, åtminstone när det gäller barn i förskoleåldern.

FRÅGA 4: Vi upplever att kunskapen om vidden av språkstörning och dyspraxi (t ex försenad socioemotionell utv.) har varit mycket bristfällig hos de vårdgivare vi varit hos (BUM och Hab). Vad är anledningen till detta? Det finns ju massor av kunskap på t ex Kannebäcksskolan och (antar jag) BNK, samt SUs barnlogopedi, som ju bara ligger inom några mils avstånd.

SVAR:
Stor kunskap om språkstörning finns hos barnlogopeder och brukar också finnas inom habiliteringen där logopeder arbetar. BNK är en specialenhet för utredning av neuropsykiatriska/utvecklingsneurologiska funktionsnedsättningar. Där finns regionens spetskompetens inom hela det neuropsykiatriska området.

FRÅGA 5: Hur bör vi gå vidare? Känner att han bör utredas på nytt, men vet inte vart vi skall vända oss.

SVAR:
Alla barn med tidiga utvecklingsavvikelser behöver följas upp över tid. Förnyade funktionsbedömningar behövs i allmänhet för att ta ställning till diagnos – symtombilden kan förändras över tid – som i sin tur syftar till att få underlag gällande vilket stöd barnet behöver. Eftersom ni önskar en förnyad bedömning, bl a avseende om er son uppfyller kriterier för autism eller inte, kan läkaren på BUM-mottagningen remittera till BNK för en förnyad bedömning. Om detta av någon anledning skulle stöta på problem (vilket det inte borde göra), kan du/ni skicka en egenremiss.

ELISABETH FERNELL OCH CHRISTOPHER GILLBERG


FRÅGA 6

FRÅGA:
Båda mina pojkar uppvisade tydliga symptom på att inte må bra i skolan, vilket ledde till tilltagande skolfrånvaro och nu tyvärr en icke-existerande skolgång. Autism- och aspergerförbundet har ju tyvärr siffror på att nästan hälften av autisterna har kortare eller längre perioder av hemmasittande, sedan den nya inkluderingstanken infördes i skolan 2010/2011.
Min erfarenhet är att skolan inte har haft förmågan att tidigt fånga upp tecken på att de behöver extra stöd, och jag som förälder hade aldrig ens tänkt tanken på autism förrän jag själv sökte kontakt med en skolpsykolog för att diskutera hur jag bäst kunde stötta pojkarna. Pojkarna fick sina diagnoser (Asperger/autism) när de var 10 respektive 9 år gamla. Jag är både förvånad och förfärad över att skolan, som ska ha så mycket större erfarenhet av en stor mängd barn, till skillnad från oss föräldrar som lever med våra egna och saknar samma överblick, inte lyckades fånga upp mina och andra autistiska barn och ge dem adekvat stöd tidigt.

Min erfarenhet av den här resan är att skolan måste bli bättre rustade för att tidigt kunna avläsa tecken och symptom på barn som faller utanför normen, även om det inte syns på dem. (Båda mina pojkar har normal/hög intelligens, och inga synliga tics eller annat som leder tankarna till autism, annat än beteenden som uppstår bland annat vid stress. Inget av barnen är utåtagerande.) Jag har som förälder tidigt återfört min oro för barnens välmående och skolfrånvaro till skolan, men hela tiden mötts med förklaringar som att ”vänta in” och ”se vad som händer”. De insatser som satts in har alla kommit för sent, och har inte lyckats häva hemmasittarproblematiken. Så min fråga till er är:
Vilka tidiga tecken och beteenden kan fungera som signaler till skolpersonalen att här finns det barn som behöver fångas upp? Hur kan en manual se ut som syftar till att förebygga att autister blir hemmasittare?

SVAR:
Erfarenheten säger att hemmasittande hos barn med autism i överväldigande utsträckning är en reaktion på den stress det inneburit att vistas i skolan. Men vad som stressar kan variera: En del verkar närmast ”allergiska” mot de krav på arbete man åläggs dag ut och dag in i skolan, och som man kanske inte alls ser poängen med. Andra stressas av förflyttningar, abrupta avslut eller krav på allmän beteendemässig följsamhet. För ytterligare andra kan stressen vara kopplad främst till socialt samspel med andra elever i klassen, eller den mobbning på rasterna som vi vet tyvärr är vanlig, kanske särskilt bland de med relativt ”milda” autismsymptom,osv.

En allmän manual för förebyggande insatser mot hemmasittande, skulle därför, tycker jag, handla om hur man med anpassningar i miljön, kunskap hos personalen och tydlig kommunikation kan minska stressen i skolvardagen för elever med autism. En manual mot hemmasittande för barn med autism blir därför i hög utsträckning lik sådana som mer allmänt försöker beskriva god ”autismpedagogik”: tydliga scheman med visuellt stöd; tydlig kommunikation kring barnet (exempelvis så att föräldrar kan hjälpa till med förberedelse); explicit och strukturerad undervisning i skolmässiga färdigheter som ofta är svåra (t ex läsförståelse och skrivning); direkt hjälp med val och fria arbetssätt; stöd att få in vilopauser i skoldagen (ostrukturerade raster är inte sällan ännu mer ansträngande än lektioner, och därför ingen egentlig rast); överenskommelser kring förväntningar på beteenden som fattats i direkta samtal (eller ritprat) med eleven; möjlighet och tydliga strategier för hur/var eleven kan dra sig undan om/när stressen blir för hög i klassen eller på rasten; kunskapshöjning bland personalen (så att alla t ex förstår att ”tydlighet och struktur” inte alls är samma sak som ”disciplin och hårda tag”); allmänt aktivt antimobbningsarbete på skolan, mm. Ibland - men långt ifrån alltid – kan sådana anpassningarna bäst ges i en särskild (liten) undervisningsgrupp.

En sak som forskningen om skolvägran tydligt pekat på är betydelsen av en god samverkan kring barnet - både för att motverka långvarigt hemmasittande och för att försöka få tillbaka barnet till skolan när de varit hemma en tid. När hemmasittandet är ett faktum har också många erfarenhet av att det för barnet är viktigt med en kontaktperson på skolan för den direkta kommunikationen, som han/hon har förtroende för. Ett problem vid bristande samverkan är att det annars lätt uppstår frustrerade konflikter – familjen kanske inte tycker att lärarna gör sitt jobb för att hjälpa eleven; lärarna i sin tur kanske tycker att det är föräldrarna som underlättar hemmasittandet (”det är väl inte konstigt att han väljer att vara hemma, där han får kolla på film i sängen hela dagen”), medan specialpedagogen kanske upplever att det är Barn- och ungdomspsykiatrin eller socialtjänsten som måste ta sitt ansvar, osv. Alla känner sig ensamma i sina ansträngningar, och barnet är den stora förloraren i sådana konflikter.

Som jag lyfte fram inledningsvis så kan olika barn vara känsliga för olika delar av skolans verksamhet. Vissa barn och ungdomar inom gruppen hemmasittare har ett allmänt kravundvikande beteende (som ibland har kallats PDA/Pathological Demand Avoidance alternativt Extreme Demand Avoidance), vilket i många fall ställs på sin spets i skolan men som mer eller mindre genomsyrar hela livet. I dessa fall hjälper ofta inte ”vanlig autismpedagogik” eller ”stressreduktion”, men kravet på samarbete mellan skola, sjukvård och hem är om möjligt ännu större i denna grupp, där man måste göra höggradigt individualiserade insatser
Hos oss på BNK finns en lång tradition av att försöka stödja en samverkan mellan skolan, hemmet och oss i sjukvården i samband med utredningen, och vi har därför anställda pedagoger som (tillsammans med läkarna och psykologerna) deltar i utredningarna, som ett slags brygga mellan sjukvården och elevens skola. Vi har goda erfarenheter av denna tvärprofessionella modell också vid hemmasittande. Men tyvärr måste vi för närvarande försvara vår modell gentemot personer som inte förstått vikten (och de långsiktiga ekonomiska, psykiatriska och humanistiska vinsterna) av samverkan kring barn med autism (och som därför i stället tycker att det är ”några andra” som har ansvaret för att barnet med autism kommer iväg till skolan när problem uppstår).

JAKOB ÅSBERG JOHNELS


QUESTION 7


FRÅGA:
Jag har ett par frågor kring sensorisk överkänslighet och överbelastning. Det är ett ämne som det är väldigt svårt att hitta intressanta texter om, och ännu svårare att få hjälp att hantera, så skriv hemskt, hemskt gärna mer om det! Tyvärr är jag inte kapabel att skriva frågorna på engelska, då jag inte vet vad allt heter, hoppas det funkar ändå.

Finns det någon tillgänglig behandling för sensorisk överkänslighet?
Jag har läst om "The Wilbarger Brushing Protocol” är det ren hoax eller finns det substans i den behandlingen? Används den i Sverige och i så fall var?

Vad skiljer sensorisk överbelastning från hjärntrötthet? I det senare fallet ordineras vila som återhämtning, men i det tidigare fallet talar man om aktiviteter som ”tankar energi”.

Vem är auktoriteten på området?

SVAR:
Sensorisk överkänslighet och överbelastning rapporteras ofta vid utvecklingsneurologiska funktionsnedsättningar, och individer med autismspektrumtillstånd kan uppvisa starka reaktioner på alla möjliga stimuli, såsom ljud, ljus, lukter, smak och beröring. Vi känner ännu inte fullt ut till skälen bakom denna överkänslighet, men det finns mer och mer bevis för förekomsten av en obalans mellan så kallad excitation (ung. ”retning/pådrivning”) och inhibition (ung. ”hämning”) i hjärnan på individer med AST, alltså att en hjärna utan tillräcklig intern inhibitionutgör grunden för dessa problem (och även kan vara skälet till varför epilepsi är betydligt vanligare inom denna population). Mer forskning behövs helt klart inom detta område, då denna sensoriska överkänslighet verkar drabba hela spektrumet, från dem med svåra intellektuella funktionsnedsättningar till dem med mycket hög begåvning.

Det mest uppenbara sättet att handskas med denna överkänslighet – om än inte alltid helt enkelt att implementera – är att minska stimuli i närmiljön (men bara sådana som är relvanta för varje individ, inte generellt för alla människor med autism). Till exempel, undvik att vara i rum med neonljus, sådana kan vara väldigt irriterande för barn med AST, undvik frukt och grönt med stark lukt eller parfym (något som ibland, om än inte så ofta bland personer med autism, kan vara skälet till att den drabbade individen ”undviker” eller till och med ”hatar” vissa människor). Låt dem även vänja sig vid att använda öronproppar eller öronskydd då höga ljud eller oväsen förekommer i närheten, och undvik eller få dem att gradvis vänja sig vid specifika låga ljud som de verkar få panik av. Ta bort lappar och dylikt ur kläder, dessa kan vara mycket påfrestande (och är extremt vanligt inom autism). Och försök få barnet att ”tämja” stimulit och vänja sig vid det, genom att till exempel kontrollera ljudet på radion, öka ljusstyrkan på en lampa, etc.

The Wilbarger Brushing Protocol har inget riktigt vetenskapligt stöd. Det är ett tillvägagångssätt som utvecklades under 1990-talet och som kräver mycket hög investeringsgrad: varje insatstillfälle bör vara mellan 90 och 120 minuter, och bör genomföras flera gånger om dagen (vissa säger rentav varannan timme), i flera veckor, vilket är extremt tidskrävande. Den studie som har utvärderat detta åtgärdsprogram (Segal R and Beyer C (2006) Integration and application of a home treatment program: A study of parents and occupational therapists. American Journal of Occupational Therapy, 60, 500–510) rapporterade att det var mycket svårt att tillämpa och faktiskt hålla sig till det. Det finns inga vetenskapliga studier som har rapporterat att åtgärdsprogrammet fungerar effektivt.

Hjärntrötthet beskrivs ofta av normalbegåvade vuxna med AST som måste interagera med andra i vardagen. Det är mycket ansträngande för dem att bearbeta alla de sociala signaler som de ställs inför, och de beskriver vanligen ett behov av att få vara själva för att återhämta sig efter att de varit omgivna av andra i några timmar.

NOUCHINE HADJIKHANI OCH CHRISTOPHER GILLBERG


Vi kommer att svara på fler av era frågor nästa månad!

Hälsningar från GNC:s forskare


 

Sidansvarig: Anna Spyrou|Sidan uppdaterades: 2016-10-04
Dela:

På Göteborgs universitet använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor.  Vad är kakor?